Då tillåter jag mig att säga er, att man inte komprometterar en ung flicka med en så enträgen kurtis, utbrast häftigt Rikard.
Ni är en mycket öm — bror! inföll Serra och tog cigaretten ur mun samt såg spefullt på honom. Hans gamla misstankar vaknade i en ny form. I hvad förhållande stod hon egentligen till denne unge officer, som ej genom något verkligt familjeband var förenad med henne? Och var kanske hustrun svartsjuk, så att det nu blifvit nödvändigt att söka placera henne? Åhå, inte så lätt lurad, min vän.
Hvad menar ni? frågade Rikard iskallt.
Jag menar, att jag tror era bekymmer något öfverflödiga. Om någonsin en ung dam varit rustad att svara för sig själf, är det visserligen signorina Alie.
Rikard insåg, att hans manöver var förfelad, och fann ej annan utväg än ett återtåg.
Godt! Jag ber då att få säga er farväl med detsamma, sade han stelt, i det han steg upp. Vi reser i morgon.
Redan! Det gör mig ondt, svarade Serra fullkomligt artigt och fullkomligt kallt. Jag ska då tillåta mig att göra en afskedsvisit hos damerna i eftermiddag.
Då Rikard kom tillbaka yttrade han dock ingenting om sitt beslut att resa. Han vågade ej gå så brådstörtadt till väga, emedan han fruktade att Alie då kunde vara i stånd att fullfölja sin hotelse och stanna ensam kvar. Han började i stället att i allmänna ordalag tala om huru italienarne, i synnerhet af de högre klasserna, vore de mest samvetslösa egoister i kärleksaffärer. Att förföra en flicka, helst af en lägre klass än de själfva, eller underhålla en brottslig förbindelse med en annans hustru, helst sin bäste väns, emedan det är bekvämare och angenämare, det är deras dagliga förströelse, sade han. Men när det är fråga om giftermål, har kärleken icke det minsta att betyda. Det faller icke en italienare inom den högre societeten in att gifta sig med en flicka, därför att han gjort henne sin kur, kanske är förälskad i henne. Giftermålet är uteslutande en konvenanssak och en spekulation.
Har du lidit af sömnlöshet i natt och roat dig med att läsa någon fransk roman, frågade Alie stridslysten. Det är förklarligt att du, som så sällan läser romaner, trott dig göra en upptäckt. Men du får förlåta, att för mig, som läst så många, är det lite gammalt, allt det där.
Jag talar inte om franska romaner, utan om verkliga, italienska förhållanden.