Och höra dig i rus blott tala om att dö.)
Hennes hand blef liggande i hans och hon satt så orörlig som om hon knappt andades. Kanske kände hon något af detta viljelösa hängifvande, hvarom dikten talade, genomströmma sig.
Det var mörkt på den delen af terrassen, där de båda sutto, de syntes knappast, men den mjuka, smidiga, manliga stämman trängde patetiskt och med en egendomligt darrande lidelsefullhet fram till de andra vid tebordet.
Stämningen bröts dock af Florence, som ingenting hade förstått.
Ert te kallnar, sade hon. Kan ni inte deklamera sedan?
Men Aagot, som uppfattat det hufvudsakliga af verserna och som kände sig skandaliserad af vissa uttryck däri och af vissa allt för vältaliga tonfall, gick fram till Alie och vidrörde sakta hennes arm samt hviskade till henne: Kom till tebordet. Sitt inte här borta i mörkret ensam med honom — du glömmer dig ju.
Alie ryckte till och steg upp. Då hon kom fram i ljuset från tebordet, hade hon ett yrvaket, frånvarande uttryck i ögonen.
Serra återföll i sin förra uppsluppna ysterhet. Han satte sig att rida grensle på en stol i galopp öfver hela golfvet, han draperade sig till en arab med teservetterna och bordduken och satte sig på marken med korslagda ben, strax därefter var han en siciliansk bandit med en hårlugg öfver ögat och dolken under kappan, som stod på lur i skuggan af muren och kastade sig öfver Rikard, då denne kom i närheten, med ett så plötsligt, kattlikt språng och fordrade portmonnä och klocka med så hotande stämma och minspel, att flickorna skreko till.
Hvad går det åt er? sade Alie, som skrattade med de andra, men som dunkelt kände, att det låg något bakom denna uppsluppenhet.
Det är, emedan ni reser i morgon.