Så, ni är glad för det?
Nej, det är inte därför jag är glad, men sista akten i en komedi kan aldrig vara nog munter. Nu har jag spelat komedi för er i två hela månader och nu vill jag sluta med ett glansnummer.
Alla flickorna ville veta, hvad han menade med att han spelat komedi.
Har jag inte gjort er min kur allesamman, kanske? frågade han. Och jag slår vad, att ni tagit mig på allvar allihop. Endast signora Aagot icke — hon är den enda, som aldrig velat tro, att jag varit förälskad i henne — —
Ni har för höga tankar om er själf som aktör, utbrast Alie med exalterad munterhet. Hvem tror ni har tagit er på allvar! Ingen — men somliga af oss har kanske roat sig med att betala er med samma mynt — och hvem vet, om det inte är ni, som blifvit narrad till slut.
Kanske, sade han och såg halft lekande, halft pröfvande på henne. Det ska framtiden utvisa.
Efter detta skämt kom det som en stillhet öfver dem båda två. Serra begynte åter deklamera verser. Han kunde alla Italiens klassiska skalder utantill och när han icke direkt ville uttala sina egna personliga känslor, gaf han gärna sina stämningar luft i en omskrifning, med andra ord, utan att välja, gripande på måfå bland det, som han mest älskade och beundrade.
Hvarför deklamerar ni aldrig något af er själf? frågade honom Florence.
Nej, för jag tycker bara om att deklamera det, som jag verkligen beundrar. Ja, tro nu inte, att det är af blygsamhet, jag säger så, tillade han skyndsamt. Det är en fras, som jag lärt, och som jag tycker låter bra. Hör på detta, sade han till Alie. Jag har ju berättat er, huru jag dyrkade Leopardi, när jag var ung och svärmisk. Hör nu till sist en liten bit af honom och sedan ska det vara nog.
Han ställde sig framför henne och deklamerade: