Hvad, Aagot, du längtar inte hem. Är det möjligt?
Längtar du hem? frågade Aagot och såg henne oväntadt i ögonen.
Nej. Jag reser inte hem.
Det gör du rätt i. Jag skulle inte heller resa hem, om jag inte måste.
Du, Aagot. Men du har ju din lille gosse, din man, föräldrar, ditt vackra hem, allt.
Och har inte du alldeles detsamma, kanske? Hvad har jag, som inte du har?
Men jag! Jag har helt simpelt ingenting af allt det.
Du vet mycket väl, att du har det alltsammans. Det är alltihop mer ditt än mitt — alltihop. Gossen, svärmor, också Rikard — du är mycket mer för dem, än jag. Jag kunde dö och allt skulle gå på samma sätt — du öfverger oss, och vi vet inte mer, hvad vi ska ta oss till, någon af oss.
Alies egna tankar! Var det möjligt, Aagot, den lyckliga hustrun, modern och dottern, hon kände denna samma tomhet och saknad som hon, den ensamma, utan familj och hem! Samma förtviflade känsla af att icke ha någon, som är allt för en, och som man själf kan vara allt för.
Jag förstår inte, Aagot, hur du kommit på sådana tankar.