Nej, du förstår inte, för du är van att betrakta mig som en själlös docka utan känsla — så betraktar ni mig alla. Aagot, hon är nöjd med allting — Aagot, hon är alltid lika glad. Ja, sådan har jag varit. Men jag har lärt och sett åtskilligt på den här resan, som kunde vara bättre att inte ha tänkt på. Svenskarne kan inte älska.
Hvad är det du säger, Aagot. Jag begriper inte, hvad som kommer åt dig i kväll. Månskenet gör dig sentimental.
Vill du kanske påstå, att Rikard kan älska, utbrast Aagot och hennes hvita kinder färgades plötsligt. Har han kanske en enda dag, en enda timme omgifvit mig med en sådan ömhet, ett sådant, obeskrifligt något af — hvad ska jag säga — erotik, passion kanske — jag vet inte hvad — men så, som Serra varit med dig. Å, tror du inte, att jag sett och känt skillnaden? Rikard och jag ä som två gamla farföräldrar med hvarandra — men jag är inte längre nöjd med det, jag är ung, jag, som du, jag är också vacker, jag vill också ha något af det där, som är lifvets poesi och lycka.
Ovanan vid att uttrycka sig så varmt framkallade en stark sinnesrörelse hos Aagot. Hon till hälften blygdes öfver sina ord, till hälften berusade sig själf med dem, hennes kinder flammade högröda och hennes ögon glänste, såsom Alie aldrig sett förr.
Men, käraste Aagot, jag tror det är ditt eget fel. Så vidt jag vet, har du heller aldrig visat Rikard någon riktig ömhet.
Nej, det är sant. Jag var uppfostrad i de idéerna af mamma, att kvinnan skulle alltid vara reserverad och aldrig visa sig förälskad; hon skulle vara kylig och kysk, på det sättet skulle hon bättre bevara mannens kärlek. Och så var jag så kylig och så kysk, så rent af motvillig mot alla smekningar och allt lidelsefullt, att Rikard ledsnade på mig — och nu, när jag tvärt om — hon fick gråten i halsen och hade svårt att få fram de sista orden — nu kan jag hela dagen brinna af längtan efter en smekning — men han — han vänder mig ryggen och sofver — eller tänker på något annat.
Nu bröt hon ut i gråt med ansiktet mot Alies axel.
Ja, på det sättet kastar vi kvinnor ofta bort vår lycka, sade Alie. Vi törs inte vara ömma och hängifna — vi vill bara ha, men inte ge. Aagot! sade hon och lyfte upp den andras hufvud samt såg henne in i ögonen med uttrycket af ett stärkande beslut. Ska vi komma öfverens om att lägga bort den där s. k. kvinnligheten och vara modiga och sanna, Aagot du.
Hur? frågade Aagot och torkade tårarna samt försökte le, redan full af blygsel öfver sitt utbrott.
Du ska låta Rikard se dig såsom jag sett dig nu — du ska säga honom allt hvad du sagt mig — och jag tror, att du ska återvinna honom. Jag — ja, jag vet nog, hvad jag ska göra.