Nej, prinsens bror, markis Serra, svarade vaktmästaren.
Tänk en så vacker familj, sade Alie. Riktiga romanmänniskor. Allt har de förenadt: börd, rikedom, bildning, konstsinne, skönhet. Man kan bli afundsjuk.
Ja — och den tjusande prinsessan har väl sina älskare — prinsen roar sig på sitt håll och har skuld upp öfver öronen — och den unge markisen lefver för galanta äfventyr och är på spaning efter en rik flicka för att hjälpa upp sin ställning, inföll Rikard. Det är baksidan af medaljen i de flesta af dessa nobla, italienska familjer.
Tyst med dig! sade Alie. Låt mig få ha mina illusioner i fred. Här är så vackert, att det gör en godt ända in i själen.
Och prinsen själf? frågade hon vaktmästaren. Finns inte hans porträtt?
Nej — prinsen är mycket sjuklig — han låter aldrig porträttera sig.
Han sade det med ett underligt, vördnadsfullt beklagande uttryck.
Och ha de några barn?
Nej. Det lär väl bli markis Serra, som skall ärfva palatset och titeln en gång.
De kommo till ett annat rum med familjeporträtter, och här fästes strax Alies uppmärksamhet af ett hufvud i olja, framställande en ung man med en bred, något kupig panna, ett tätt, krusigt, mörkt hår, drömmande, intelligenta ögon och en fin, känslig mun.