Der nu fick vår Mariatta
Bad, så mycket hon behöfde,
Ymnig värme för sitt sköte.
Födde så en liten gosse
I den tagelpryddas krubba,
Uppå hö om sommarn slaget.
Nu vår goda Mariatta
Lyfter gossen uppå knäna,
Tager barnet uti famnen,
Fostrar så sin lilla gosse,
Gyllne äpplet, silfver-stafven,
Under sållet, hvarmed siktas,
Under stäfvan, hvarmed bäres,
Under stenen, hvilken maler,
Under meden, hvilken löper.
Åt vår goda Mariatta
Växte så en vacker gosse,
Men man känner ej hans ursprung;
Kallas Ilmori af fadren,
Efterlängtad son af modren,
Sysslolös af sina bröder,
Krigets hjelte utaf systrar,
Namnlös utaf alla andra.
Nu man söker den som kristnar,
Den som döper späda barnet.
Kommer så en prest att kristna,
Wirokannas till att döpa,
Palvonen att barnet bära.
Han till orda tog och sade:
"Hvem skall hemtas hit att döma
Öfver detta stackars barnet?"
Hemtas gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige siarn.
Sade gamle Wäinämöinen:
"Gossen må på kärret föras,
Hufvudet på honom krossas,
Sönderbråkas med en klubba."
Sade nu den späda gossen,
Tvenne veckors gamla barnet:
"O du gubbe ifrån fjerran,
Du en trollkarl från Karelen!
Nu du fällt ett dårligt domslut,
Nu du lagen orätt tolkat."
Presten kristnade så barnet,
Gjorde gossen uti dopet
Till en konung öfver skogen,
Vårdare af penningholmen
Nu den gamle Wäinämöinen
Vredgades och greps af blygsel.
Qväder så för sista gången,
Och han qvad en koppar-skuta,
Qvad en båt med jernsmidt botten.
Seglar sedan genom svallet
Med sin skuta utaf koppar,
Seglar bort till högre rymder,
Färdas han till lägre himlar.
Der han stadnade med båten,
Der han fastnade med skeppet,
Lemnade dock qvar sin harpa
Och de höga runo-sånger
Till en evig fröjd för Finland.
———
Monn jag nu hör upp att qväda,
Stadnar här med mina sånger,
Eller monn först nu jag börjar?
Hundra ord än skulle finnas,
Tusen ämnen att besjunga,
Hvilka alla barn ej qväda,
Samma männer ej begripa,
Qvinnorna alls icke fatta.
Men ej ens den strida forssen
Låter allt sitt vatten rinna,
Och ej heller goda sångarn
Qväder alla sina sånger.
Många andra sorger finnas,
Sorger för den dag, som stundar;
Hungern hos mig så förtäljer:
"Nöt förutan guld ej munnen,
Slit ej utan lön din tunga,
Het för sångaren blir gommen,
Strupen torr för den som qväder,
Men ej tröttnar hörarns öra."