På söndagsmorgonen kom alltså Nygårds-Gustav körande med bilen för att hämta Malin.
Bilen, som av ägaren inköpts för en spottstyver under ett besök i Stockholm, var ett gammalt utrangerat skrälle med en tältlik överbyggnad av någon sorts gråbrunt tyg, som liknade säckväv och som var ganska illa medfaret. Underredet såg om möjligt än mera bedrövligt ut och vad motorn angår, så hade den en avgjord lust för att strejka och kunde knappast utan att krångla taga ens de svagaste stigningar, väl beroende på att kraften var ganska ringa. Att under sådana förhållanden farten ej blev så värst hög faller av sig självt, men den kunde i lyckligaste fall drivas upp till ett par mil i timmen, om ej uppehållen blevo för täta.
»Mårs!» hälsade Gustav och steg in i rummet, klädd i sportkostym samt försedd med glasögon som tecken på sin värdighet som chaufför.
»Go mårron», svarade jag, seende upp från min läsning av Vecko-Journalen. »Jaså, du tänker fara bort och förlova dig så här på blanka förmiddagen.»
»Man kan väl ha andra ärenden också.»
»Två flugor i en smäll, menar du således.»
Malin kom nu in från kammaren, där hon ekiperat sig i en härlig toalett, till vilken hörde den av Anna så beundrade sidenblusen.
»Kors, tänker du gå på teatern också?» utbrast Anna. »Då är det väl inte fritt att jag blir smått avundsjuk på dig ändå.»
»Ja, man kan ju aldrig så noga veta», svarade Malin, tydligen stolt över att kunna imponera på kamraten, som dock inte hade någon allvarligare mening med sina ord utan blott helt skämtsamt velat hänsyfta på ett samtal, som hon en gång förut haft med Malin angående dennas kavaljer.
»Det är så gott att vi ge oss i väg då», avgjorde Gustav, som för dagen synbarligen inte var upplagd för skämt, ehuru han hade den turen att få ett så fint ressällskap.