»Usch, inte menar du väl att vi skall åka i den där», utbrast Malin, då hon utkommen på gården fick syn på bilen, »den ser ju ut precis som en lappkåta av usligaste sorten.»

»Va’ nu då, inte ska’ du fästa dej vid utanskriften», svarade Gustav, som inte alls kommit att tänka på att Malin kunde ha anspråk i detta avseende. Han öppnade så dörren och hjälpte Malin upp i bilen, som inuti verkligen var något bekvämare än vad man av det yttre kunde sluta sig till.

»Ajöss då, lycka till och få dä skojigt!» ropade Anna, som följt med ut på gården och gick så in igen för att med friskt mod taga itu med sysslorna.

Med ett väldigt stånkande satte så Gustav bilen i gång, med möda klarande backsluttningen, som leder upp mot landsvägen, för att sedan vid den därpå följande lutningen vinna den fart som erfordrades för att taga sig upp för nästa backe.

Malin njöt i fulla drag av den härliga sörmländska naturen, som med sin omväxlande anblick av höjder och dalar, sjöar, björkdungar, åkrar, ängar, byar och gårdar i den grönskande våren tedde sig särdeles yppig. Men hur ofta lägger en lantbo, som ständigt vistas i en sådan omgivning, märke till naturens skönhet? Han ägnar sällan en tanke däråt och vore heller inte i stånd att uppskatta en förmån, som han aldrig saknat. Nej, den kan endast rätt njutas av en storstadsbo, som dock å andra sidan har svårt att förstå landsbygdens förhållanden, som han, med fasthållande av en förutfattad mening, ofta ser alltför ensidigt och äger icke alltid förmåga eller vilja att uppfatta folkliv och folklynne sådant det i verkligheten är.

Färden fortgick emellertid hjälpligt nog och snart hade de båda resenärerna lämnat bakom sig den bördiga, kuperade sörmlandsbygden och överskridit gränsen till Östergötland, där den skogrika Kolmårdens karga natur på ett bjärt sätt skilde sig från trakten de nyss genomfarit. De passerade så Krokeks gamla kyrkoruin och ett stycke längre fram vid ett av ett byliknande samhälle omgivet vägskäl stannade Gustav bilen.

»Varför stannar du nu, orkar den inte längre», frågade Malin försmädligt.

»Jo då, men jag är inte riktigt säker om vägen», svarade Gustav. »Hör ni, farbror där», ropade han så till en gammal man, som i detsamma gick förbi, »kan ni säga mej vilkendera vägen som går till Norrköping?»

»Dä gör dom bägge två», svarade mannen och stannade.

»Bägge två? Skojar ni mä mej, eran lurifax.»