»Nej, dä gör ja’ inte», svarade mannen med ett godmodigt leende, »dä här är nya landsvägen och den som går till höger är den gamla.»
»Kan man åka den vägen med bil?» frågade Gustav och pekade åt höger.
»Jaa vars, den är inte så dammig, och kör han den, så kommer han ut på den andra ve Åby», sade mannen och fortsatte sin väg.
Gustav svängde nu bilen åt höger in på den gamla vägen, som till en början med korta mellanrum var kantad med stugor å ömse sidor. De hade dock endast farit ett stycke fram, då bilen, under försök att taga sig upp för en stor backe, stannade.
»Vad nu då, gubbkanaljen måtte väl inte ha gjort någe sattyg mä bilen, han såg ut som en riktig lappgubbe», reflekterade Gustav, vände om bilen och körde ner för backen igen för att taga bättre fart. Det andra försöket blev emellertid lika misslyckat, och nu ställde Gustav bilen tvärs över vägen, rev sig i huvudet och steg så ur.
»Vänd om och kör den andra vägen, den var ju för resten mycket bättre», föreslog Malin.
»Å de skulle tusan göra», svarade Gustav, som var i besittning av en ganska envis natur. »Nej, nog ska’ vi opp för den här lilla backen, om jag ock ska’ skjuta upp honom själv. Men jag måste ta’ reda på vart vägen går först, kanske att gubben visade oss åt häcklefjäll.»
Från en stuga strax intill hade två små barn, lockade av bullret, kommit ut och stodo nu med fingrarna i munnen och betraktade med nyfikna blickar de resande.
»Hör på, ungar, kan nå’n av er säga mej om den här vägen går te Norrköping?»
»Vet inte», svarade den ena knappt hörbart och såg oförstående ut.