Antag som en jämförelse att jag, ehuru okunnig, genom förebärande av fackkunskap lyckades erhålla plats i ett yrke eller företag t. ex. en plats på Svenska Dagbladets redaktion. Tycker någon nu att det varit ett hederligt handlingssätt av mig att antaga en sådan plats även om jag genom att skriva adresser på kuvert eller något liknande skulle kunna sköta mina åligganden där lika bra som en viss journalist skötte pigtjänsten hos oss? Men antag vidare, att jag sedan på ett lögnaktigt, förvrängt och förlöjligande sätt satte mig till doms över förhållandena i facket och utbasunerade dessa mina domslut över hela landet för att därigenom tillfredsställa mitt förvärvsbegär samt vinna ära och anseende. Reflexionerna göra sig själva.

Beträffande hennes skildringar av tjänstefolkets liv och förhållanden, så anser jag mig, eftersom jag redan belyst hennes sätt att uppfatta en tjänares plikter, icke behöva spilla ord på att bemöta hennes visdom i den saken, men för att ingen möjligen skall tro, att här ställes orimliga fordringar på tjänstefolket, vill jag meddela att en av tjänarna varit anställd vid gården i 27 år eller ända sedan år 1888.

Vad åter beträffar en annan av hennes erfarenheter från de 30 dagarna, »kvinnorna i förtid utslitna, bleka och tunna vid 30 år» o. s. v., så är detta alltför löjligt för att egentligen kräva något bemötande. Det torde vara känt för litet var, att just bondkvinnorna med sitt sunda levnadssätt bruka bibehålla sin arbetsförmåga längst, ofta upp till 60 à 70 års ålder. Undantag finnes ju i allting, men något sådant kan i varje fall inte åberopas såsom varande tillämpligt här vid min gård.

Jag har förgäves sökt att få ett genmäle infört i Svenska Dagbladet. Denna tidning, som annars vill gälla för att vara en lantbrukarnes och näringsidkarnes målsman, praktiserar nämligen en sådan tillämpning av ordets frihet, att den tillåter en oansvarig kvinnlig skribent att bibringa allmänheten en falsk föreställning om livet i mitt hem och om mig själv som typ för bondeklassen, men vägrar mig plats att vederlägga detsamma.

Jag vill nu granska Svenska Dagbladets motivering för sin vägran.

För det första så var det för långt efteråt för att tidningen skulle kunna intaga någon polemik. Nu var det emellertid så, att jag inte fäste någon vikt vid saken, förrän jag började bli utsatt för en del personligt obehag och som jag hittills inte brukat läsa Svenska Dagbladet, har jag först helt nyligen genom andra personer blivit uppmärksamgjord på att jag i Svenska Dagbladet faktiskt varit utsatt för en rent systematisk smädetrafik flera månader efter sedan de egentliga artiklarna voro införda där. Tidningen har sålunda själv dragit försorg om att saken icke råkat i glömska, och dess första skäl för vägran är sålunda ett rent och klart svepskäl.

För det andra så var dess värderade medarbeterska för närvarande på vandring i Lappland och var omöjlig att anträffa på flera månader. Men vad i all rimlighets namn har hennes vistelseort med saken att göra. Ingen hänsyn visades mig när hon var den angripande parten och tidningen vidtog då inga anstalter för att underrätta mig, när hennes smädelser pågingo som värst, men varför då så partiskt gynna henne. Man borde dock ha rätt att fordra ett annorlunda behandlingssätt av en så ansedd tidning som Svenska Dagbladet, till och med när det gäller ett ur pressynpunkt så tacksamt ämne som att dumskriva och förlöjliga oss bönder och vårt familjeliv samt att vanställa de förhållanden, under vilka vi och vårt tjänstefolk leva.

Vidare så påpekar tidningen, att i artiklarna icke på något ställe var utsatt namn på min gård eller på mig själv. Vid detta vill jag nu dröja något utförligare.

Man kan i detta fall icke säga att anonymiteten är verklig, ty det är ett av många känt faktum, att den föregivna pigan vistades vid min gård en månad nyss förut innan hennes artiklar infördes i Svenska Dagbladet, och hon ankom också hit samma dag som hon där uppgav sig ha tillträtt platsen.

Vidare så var vid den första av dessa artiklar en fotografi införd av min gård tillika med henne själv, och plåten till denna fotografi »lånade» hon för resten vid sin avresa härifrån. Därtill har jag blivit utpekad i orten såsom varande den åsyftade genom förmedling av en manlig bekant, som hon under sin vistelse här förvärvade sig.