Jag torde med det ovan sagda ha fastslagit min ställning som part i saken, likaledes att från tidningens sida en annan rättsuppfattning blivit tillämpad mot mig, en olärd bonde, som endast skärskådar saker och ting från det enkla förnuftets synpunkt, än mot min i alldeles hög grad kultiverade och studerade samt i allehanda ämnen, utom de praktiska, synnerligen insiktsfulla f. d. piga.

Som en komplimang mot samma piga för hennes förut omnämnda åtagande att genom privatupplysningar avslöja »den stackars bonns» själsliv, vill jag här för belysande av hennes karaktäristik till offentlighetens kännedom meddela, att strax efter sedan hennes första artiklar infördes i Svenska Dagbladet och av hennes ombud bekantgjordes här i trakten med hänvisning på mig och min gård, hon till svar på ett brev från min hustru bortförklarade samma artiklar genom att, i strid mot deras innehåll, söka göra troligt, att de voro intryck från ett 30-tal olika ställen och uppgav, att det egentligen endast var husmodern som hon tagit till förebild härifrån.

Trots hennes dubbelhet torde det dock vara omöjligt för henne att nöjaktigt förklara huru detta kan överensstämma med hennes påstående, att hon upplevat alltsammans på ett ställe och under en månads tid. Det har emellertid sitt värde som ett privat erkännande av offentligt framställda lögner, men det är för hennes verkliga karaktär så mycket mera betecknande, att hon flera månader efteråt ånyo upprepade en del av dessa lögner i samma sitt liv- och husorgan.

Det är emellertid att beklaga att hon otvivelaktigt lyckats förstärka en del i vissa kretsar befintliga vaneföreställningar om bondebefolkningen, vilket är så mycket antagligare som hon jämsides med sin smutstrafik inte sparat på uttryck av sympati och förståelse och till och med ömhet för föremålen i fråga samt ganska frikostigt inflätat beröm här och där för att det hela skall låta trovärdigare. Men en öppen och ärlig fiende är vida att föredraga framför en hemlig och falsk sådan i en väns skepnad.

En sak att lägga märke till är, att hon med förkärlek övertransporterade sina egna karaktärsfel och bristfälligheter på dem, som hon uppgav sig skildra, och detta utgör också en förklaringsgrund till hennes tal om min myckna lättja och sömnaktighet.

Jag har med dessa osminkade fakta velat påvisa arten av »Bansais» s. k. verklighetsskildringar, hennes ovederhäftighet och saknad av moralisk ansvarskänsla samt hennes brist på förutsättningar att ens kunna bedöma de saker och förhållanden det här är frågan om, och jag skall, ehuru jag saknar vana att uttrycka mig i skrift, i denna bok från en annan synpunkt skildra hur det går till när en cigarrettrökande och mungigspelande stockholmsdam skall tjäna bondpiga.

Det återstår nu att se på vad sätt Svenska Dagbladet infriar sin utfästelse att ägna min bok största uppmärksamhet. Jag fruktar icke dess kritik ehuru jag icke kan räkna på något gynnsamt omdöme, troligast kanske ett bagatelliserande av det hela, men jag hoppas åtminstone att tidningens svaghet för den falska pigan icke skall sträcka sig så långt utom anständighetens gränser, att hon efter detta tillåtes att öppet eller under någon som helst förklädnad vidare göra något inlägg i tidningen angående denna sak, sedan jag blivit förvägrad att yttra mig till försvar gentemot hennes skriverier, och då någon utväg för mig att nå samma läsekrets sedan icke står mig tillbuds, såvida jag icke vill göra mig besvär med att skriva en bok till.

Nu kanske någon kan tycka, att jag tagit denna sak alldeles för hårt. Men det gäller här icke endast mig och de mina utan hela bondeklassen, för vilken jag och mitt hem fått figurera som pajastyper på detta sätt. Dessutom har saken ännu en principiell sida, ty det låter ju tänka sig varthän det skulle leda om här eller där en presskribent tillåtes att, med tillhjälp av privat och rent personligt smädeskriveri, utan mothugg få draga familjelivets helgd i smutsen för att på den vägen vinna ryktbarhet och ära och mera till. Jag anser det vara i pressens eget intresse att motverka införandet av en sådan sakernas ordning.

Det skulle också bereda mig en uppriktig tillfredsställelse, om jag hos tidningspressen såväl som hos den stora allmänheten funne förståelse för att jag upptagit denna för en man i min ställning så svåra och ojämna kamp, icke blott för att värna mig själv och helgden i mitt hem, utan också för de många andra hemmens skull, som kränktes av min f. d. piga när hon förklarade dem vara mitt eget hem lika.

Bonn i Taninge.