Men ingenting hände. Endast några jordsmulor kommo yrande från den plats där de fem tupparna, utan att låta sig störas, under allt kraftigare rivande och krafsande i jorden fortsatte med att utnyttja sitt födgeni.

Å de stackars kräken, de voro naturligtvis så hungriga, att de inte hade givit akt på skynket. Det gjorde henne riktigt ont om dem, men nu hade hon tyvärr inte tid att vänta längre, för Erik ville ju åka hem. Hon måste alltså väcka deras uppmärksamhet och återupprepade än en gång sin manöver med skynket samtidigt som hon uppgav ett gällt rop. Tupparna flaxade till ett tag och flydde några steg, spridande ut sig i en halvcirkel, men stannade sedan åter liksom om farten tagit slut och upptogo oförtrutet och med ännu mera iver sitt arbete igen i den nya formeringen, utan att ens vrida på halsarna eller ägna så mycket som en blick åt Malin och hennes röda skynke.

Men nu blev Malin arg. Skulle dessa otäcka tuppkanaljer, som hon gjort sig så mycket besvär för, få driva med henne och hade inte de rackarna rent av frångått sin natur för att få vara riktigt försmädliga och det skulle hon kanske tåla. Nej vänta bara, nu skulle de få se på morsens, de skulle i alla fall bli fast, hon skulle springa efter dem och de som hade så korta ben skulle då visst inte kunna hinna undan.

Jag satt vid samma tid hemma vid mitt skrivbord och var sysselsatt med att sköta min korrespondens, då det ringde i telefon och en virkeshandlare, som flera gånger varit ute hit till Taninge i affärer och kände igen Malin, med beställsam iver inrapporterade, att han för en stund sedan sett henne ligga dödfull på en soffa i parken vid järnvägen samt att han alldeles nyss på slätten mellan staden och St. Kungsladugården sett henne med ett eldrött skynke i handen skrikande springa och jaga en flock höns, som till sist räddat sig genom att rusa in i en rågåker, och han tillade, att hon troligen hade fått delirium tremens eller i varje fall hade blivit tokig. Jag tyckte att hans historia lät otrolig men nöjde mig med att försäkra honom om att hon i alla händelser inte hade blivit tokig den dagen.

När Erik och Malin sedan kommo hem från staden redovisade emellertid Malin för tupparna, som hon sade sig ha sålt på stadshotellet, men för Anna omtalade hon sedan i förtroende, att tupparna levde och gingo lösa i en rågåker utanför staden, och hon uttalade samtidigt sina bekymmer för deras framtid samt undrade om de någonsin skulle kunna leta sig ut igen ur den myckna halmen.

IX.
SKOMAKARE, BLIV VID DIN LÄST

Dagen var nu inne då Malin skulle sluta sin tjänst och återvända till sin föregående tillvaro. Huru denna hade gestaltat sig hade jag emellertid icke fått någon klarhet i, men så mycket förstod jag, att aldrig förr hade hon tjänat bondpiga om hon ens någonsin vistats ute på landet. Det hade på sätt och vis varit en händelserik tid de veckor hon varit här och det ena som det andra verkade i sin mån nästan uppiggande under det annars enformiga vardagslivets ständiga bestyr och omsorger. Inte därför att hon i och för sig var någon sympatisk personlighet, det var hon inte åtminstone för en enkel lantbo, som är van att sätta värde på mera gedigna egenskaper än som var tillfinnandes hos henne, men hon var i grund och botten olik folket här i trakten och det var just detta som gjorde det så intressant att studera henne och iakttaga yttringarna av hennes föreställningssätt och tankeliv.

Sedan den dagen då det blev bestämt att Malin skulle flytta, hade hon emellertid blivit på visst sätt förändrad, hennes föregående håglöshet hade liksom makat åt sig en smula och hade lämnat plats för en viss verksamhetslust, och på morgonen den dagen hon skulle resa överraskade hon oss med att gå upp och städa i drängkammaren, vilket hon aldrig förut gjort, liksom hon över huvud taget aldrig brukade göra något självmant utan särskild tillsägelse.

Malin sysslade och knogade en lång stund med att packa ned sina tillhörigheter, vilket hon om möjligt gjorde ännu mera omsorgsfullt och noggrant än uppackningen vid sin hitkomst. Några rutiga bomullskjolar, som hon medfört hit och använt under sin vistelse här, skänkte hon till Anna, som då hon inte ville använda dem, men heller inte ville såra Malin med att tillbakavisa presenten, sade sig vilja behålla dem som ett minne. Hur Malin för övrigt kunnat komma på den idén att medtaga dessa rutiga bomullskjolar kunde jag inte begripa. Rutigt var då inte modernt men antagligen trodde hon att det inte gick an för en piga att kläda sig någorlunda skapligt i vardagslag, ehuru hon om söndagarna och annars vid tillfällen klädde sig särdeles omsorgsfullt. Hon struttade nu gladeligen, om vardagarna, omkring i sina rutiga kjolar, vilka passade henne så illa att de på akterdelen brukade bilda utropstecken. Att hon var piga och skulle kallas piga hade hon också alltid hållit styvt på och hon protesterade när vi, som förut är nämnt, brukade använda andra uttryck.

Malin hade lagt sista handen vid nedpackningen och den yngsta drängen bar ut hennes koffert till den utanför staketet stående vagnen, i vilken han efter frukosten skulle skjutsa henne till stationen. Lille Nils, som tillika med de andra barnen sprungo och stimmade ute på backen, frågade honom då om han fick åka med.