»Å de rara djuren de äro så renliga.»
Erik vände sig om på klacken och spejade ut över parken. Inga tuppar syntes till så långt han kunde se.
»Det tjänar inte någe till att leta efter dem», sade han, »kom nu så går vi.»
»Jag skall ha reda på dem», svarade Malin, som ibland kunde vara envis när hon satte sig något före.
»Gör som du vill då, skulle du få tag i dem så gå te hotellköket, men skynda på, för jag har inte tid att vänta så värst länge, å ställ för all del inte te med nå’ra dumheter mer.»
Erik avlägsnade sig inåt staden och Malin begav sig ut på spaningsfärd efter de förlorade tuppkycklingarna.
I parken funnos de inte, det var snart klart. Hon tänkte att ge upp letandet, men hennes nyfikenhet drev henne att praktisera sig över den längs med parken löpande järnvägen, ehuru hon inte egentligen trodde att hon där skulle finna dem hon sökte. Men väl kommen över på andra sidan fick hon se en stor vitfläckig hund komma lunkande förbi på helt nära håll i riktning från stora landsvägen ner förbi stationen, och vad bar han väl i munnen om inte en av tupparna.
Malins första tanke var att springa efter hunden, men så insåg hon att detta skulle ha varit fåfängt och dessutom var hon rädd för besten. Med blicken följande den riktning han kommit ifrån tyckte hon sig snart upptäcka några rörliga punkter långt borta vid landsvägen, som leder ut åt Taningehållet, och när hon kom dit fick hon se att det just var de fem kvarvarande tupparna, som dristat sig fram igen efter att i landsvägsdiket ha sökt gömma sig undan för hunden, vilken troligen var hemlös och herrelös, emedan hundar i vanliga fall inte brukar göra skada på fjäderfä.
Nu var stunden kommen för Malin att utföra sitt konststycke. Tänk om hennes vänner i Stockholm ändå varit närvarande, så skulle de ha fått se vad hon lärt av dessa bönder som väl ingen kunnat drömma om skulle vara så fintliga och illmariga som de i själva verket visade sig vara.
Hon närmade sig tupparna så nära som möjligt, där de voro samlade i en klunga och krafsade och plockade mask, fattade det röda skynket, höjde det segerstolt i luften och sänkte det sedan högtidligt mot marken, väntande att tupparna i nästa ögonblick skulle rusa mot detsamma så att hon helt behändigt skulle kunna plocka ner dem i korgen.