»Det är snart dags att åka hem», fortsatte Erik, »ska’ du följa me’ så kom nu och sitt inte här och skäm ut dej längre.»
»Men jag skall väl ta reda på tupparna först.»
»Ja dom har du nog tagit reda på», svarade Erik i det han fattade tag i buteljen och vände den upp och ner, »vem kunde tro dej om att vara en så’n fyllkråka, fast man ju kan se att du är ett lättfärdigt stycke.»
»Tror du att jag har supit då», sade Malin skrattande och gråtande på en gång, »inte är den buteljen min, den måste någon annan ha ställt dit.»
Erik tittade misstroget på henne, han visste av erfarenhet, att hon inte var så noga med sanningen, men hans luktorgan sade honom dock att hon i detta fall måste vara oskyldigt misstänkt.
»Var har du gjort av tupparna då?»
»Dom är här i parken, jag släppte dom lösa på en stund bara.»
»Jaså på en stund bara, hur tänker du få tag i dem då?»
»Å det är väl ingen konst», sade Malin triumferande i det hon reste sig upp och fattade det röda skynket som följt med och blivit liggande i bottnen, när hon kastade denna ifrån sig.
»Usch ta’ inte i skynket», sade Erik.