Häpen och förvånad vid hennes åsyn visste Erik knappast vad han skulle tänka eller om han ens skulle våga tro sina egna ögon. Han tittade i den till hälften öppna korgen; inga tuppar syntes till, endast några kvarlåtenskaper, som utvisade att de en gång varit där och bredvid henne stod ju den tömda litern. Det fanns således intet tvivel, den slynan hade naturligtvis sålt tupparna om igen och för pengarna köpt brännvin och överlastat sig med, och han som var så känd och välkänd i staden hade för hennes skull fått ovett och blivit skälld för att vara en skojare och kanske mistat sitt goda namn och rykte som en hederlig karl. Inte underligt att vreden började uppstiga i hans annars så lugna sinne och han väckte henne hastigt med några omilda slängar av handens yttersida.
De båda pojkarna stodo fortfarande kvar och njöto av frispektaklet.
»Dä ä’ kärringen hans den där, sirru», sade den ene.
»Joo du, å nu får ho’ sej allt en duvning.»
Malin vaknade på en gång vid den något hårdhänta behandlingen och hennes ögon mötte Eriks, vilka nu icke voro lika goda som vanligt.
»Vad i fridens namn tänker du på människa, har du då inte nå’n hut å skam i dej.»
Malin gäspade och sträckte på sig ett tag.
»Å det var väl inte så farligt, det var så skönt att få sitta här en stund.»
»Ja, och ändå skönare att få en fylla, du är allt en av rätta ullen du.»
Malin följde Eriks blick, som var riktad på litern bredvid henne, tittade ett tag i korgen och kastade sedan densamma häftigt ifrån sig, så att litern dansade ner på den sandade gångbanan efter att ha tagit törn mot Eriks ben.