Tänk om hon skulle släppa dem lösa ett tag, det skulle allt vara bra skönt för dem att fritt få stoltsera omkring i parken en stund och hon kunde ju när hon ville fånga in dem igen med sitt röda skynke.

Sagt och gjort. Malin lösgjorde skynket till hälften så att en del av korgens öppning blev fri. Ett par av tupparna hoppade upp på kanten av korgen och vidare ner på gräsplanen och de övriga följde exemplet.

Malin riktigt njöt av att iakttaga dem under det de sökte finna sig till rätta i den nya omgivningen. Den halvmörka fångenskapen hade lagt sordin på deras ysterhet, de sträckte långsamt på halsarna, ruskade och flaxade med vingarna några tag samt begåvo sig sedan i samlad trupp på upptäcktsfärd till bortre ändan av parken. Malin följde dem med blicken tills de försvunno bakom några buskar. O vad det var härligt att få sitta och dåsa här i den välsignade värmen. Hennes blickar gledo från parken tvärs över den stenlagda planen bort till husraden på motsatta sidan, vilken i sin enformighet verkade liksom hypnotiserande och tillika med det jämna, entoniga bullret från den närliggande storgatan bidrog till att söva hennes sinne. Hennes tankar förvirrades allt mer och mer och slutligen försvann omgivningen för henne i en mörk dimma.

Två medlemmar av stadens ledighetskommitté närmade sig, den ena med en nästan tömd liter, tätt tryckt till sidan liksom fruktade han att förlora den. Båda voro i gladaste sinnesstämning ehuru de kände sig smått förtretade över att gångbanan var så smal och vinglig och konstig, att de ibland föranleddes att stöta tårna mot kanten av gräsmattan och då och då göra en överhalning in på densamma.

De värda stallbröderna stannade just och delade broderligen sista skvätten av innehållet i litern och skulle till att fortsätta på sin vingliga stråt, då den ene av dem fick syn på Malin, som för en lång stund sedan somnat in halvliggande på soffan, där hon slagit sig ner, lutad mot och med huvudet och armarna vilande på soffans ryggstöd.

Det var mycket frestande att taga den sovande flickan till föremål för ett skämt, så uppsluppna som de båda kolingarna voro. De inskränkte sig dock till att placera den tomma litern bredvid henne på soffan och avlägsnade sig utan att göra några väckningsförsök.

Emellertid hade Erik, utan att vidare reflektera över att inte Malin kom tillbaka, sålt ut smöret och var just i färd med att avlägsna sig från torget, då den feta frun åter visade sig, ännu mera pustande och stånkande än förra gången samt i en i hög grad upprörd sinnesstämning.

I häftiga ordalag beskyllde hon Erik för att vara en skojare och bedragare som lurat av henne hennes pengar utan att ge henne valuta. Hon hade ju för över två timmar sedan köpt tuppkycklingarna, som hon ämnat använda till middagen, men inte sett skymten av dem ännu, ehuru hon blivit lovad att få dem hemsända strax.

Erik försäkrade att han skickat i väg Malin genast och undrade i sin tur över vart hon tagit vägen eller om hon möjligen gått vilse. Frun vidhöll emellertid sitt påstående att han sökt lura henne och fordrade att få sina pengar tillbaka då hon i annat fall skulle vända sig till polisen. Erik återlämnade nu pengarna och frun avlägsnade sig efter att än en gång ha försäkrat honom om att han var en riktigt stor filur.

Erik begav sig nu, ej vetande vad han skulle tänka om Malins bortresa, omkring på spaningsfärd i staden för att söka reda på henne. Han erinrade sig adressen där den andra frun bodde och fick där veta att Malin mycket riktigt avlämnat smöret och att hon sedan avlägsnat sig i riktning mot parken medförande en korg. Erik följde anvisningen och fann snart Malin tungt sovande med korgen i knäet och högra handen fast knuten om det röda skynket och bredvid henne på bänken stod den tomma litern, som de båda kolingarna kvarlämnat. Ett par halvstora pojkar stodo ett stycke ifrån och tittade på den, som de trodde, dödfulla flickan, de förbigående hejdade sig en smula och fortsatte sedan sin vandring under uttryck av löje eller ömkan, allt efter olika läggning, och en i sakta mak flanerande fripredikant, som Erik till utseendet kände igen, ristade bekymrad sina gråsprängda lockar och framdrog sedermera i sina tal detta illustra exempel på dryckenskapens förbannelse.