Tänk ändå vad dessa bönder, som ju annars voro så dumma och okultiverade, kunde vara knepiga när de voro hemma på sin mammas gata. Vid tjurfäktningarna i Spanien brukades ju röda skynken för att reta och locka tjurarna med och tuppar hade ungefär samma humör. Detta hade naturligtvis dessa bondmänniskor listat ut, ty det var ju alldeles självklart att inte heller Anna skulle ha lyckats att få tag i tupparna om hon inte lockat dem med skynket. Att hon själv, som var bildad och studerad, inte genast hade förstått ett så naturligt sakförhållande! Detta var ju en ren skandal och en djup suck undslapp henne när hon tänkte på sin egen dumhet.
»Hur ä dä fatt mä dej, jänta, håller du på å somnar.»
Malin ryckte upp sig vid ljudet av Annas röst och återkom till verkligheten i detsamma som dörren öppnades och Erik klev in.
»Nå ä du i årning te följä mä nu flickä, ta mä lilla smörkorgen också när du går ut.»
Snart var allt klart för avresan och Malin tog plats på baksätet i vagnen, icke utan en viss fruktan för de framför henne på vagnsbottnen placerade tupparna, vilkas genom korgens spjälor ibland framstickande näbbar nådde fram i oroväckande närhet av hennes med genombrutna strumpor försedda ben.
Framkomna till staden, körde Erik direkt upp till »smörtorget», där produkterna avlastades, varpå han ställde in häst och åkdon på den gård där Taningeborna brukade hålla till enligt gammal vana.
När han återkom till torget hade Malin, som visst icke saknade affärsgeni, redan sålt två av tupparna samt åtskilliga kilo smör, och strax därefter kom en tjock och fetlagd fru, som efter en stunds köpslående köpte alla de kvarvarande tupparna och begärde att få dem hemskickade till en uppgiven adress endast en liten bit därifrån.
Malin knogade i väg med korgen, samtidigt medtagande ett par bitar smör, som en annan fru köpt. Den senare bodde mycket längre bort, alldeles i utkanten av staden, men Malin gick ändå dit först för att tupparna skulle få så långt anstånd som möjligt, ehuru hon måste gå rakt förbi huset där den andra frun bodde.
Malin avlämnade smöret, tittade sig omkring och fick alldeles intill sikte på järnvägsparken. Jaså, där borta på andra sidan hade de ju farit förbi vid infärden, hon hade då lagt märke till att det fanns sittsoffor utställda i parken. O vad där var skönt, hon måste bestämt sätta sig ner och njuta en aldrig så liten stund bara.
En av tupparna trädde fram huvudet förbi skynket, som råkat glida något åt sidan och såg sig längtansfullt omkring ehuru han i någon mån bländad av det skarpa dagsljuset ej gjorde några kraftigare försök att återvinna friheten. Malin kände plötsligt ett djupt medlidande med de stackars kräken, hon började spekulera över att på något sätt uppskjuta deras hemska öde samt om möjligt än en gång låta dem njuta av tillvaron, och en snilleblixt genomkorsade på en gång hennes hjärna.