Framkommen till hönshuset försökte Malin locka till sig tupparna, härmande Annas locktoner så gott hon kunde, men antingen nu tupparna anade oråd eller inte ville kännas vid bekantskapen, alltnog, de ville inte höra på det örat och de väjde smidigt undan när Malin genom överrumpling sökte bemäktiga sig någon av dem. Malin ville emellertid inte ge tappt så lätt utan började i upphetsat sinnestillstånd en formlig jakt inne i hönshuset med resultat att hela flocken både tuppar, höns och kycklingar i vild fart rusade ut genom den öppna dörren och, under högljutt kacklande och skrikande, förfärade flydde sin kos i olika riktningar.
Förargad och missmodig återvände Malin med oförrättat ärende, på farstubron mötande Anna, som inifrån köket hört oväsendet och trott att någon av hönsens vanliga fiender, räven eller höken, varit fräck nog att göra inbrott i hönshuset mitt på ljusa dagen.
»Kommer du tebaks utan tupparna; inte har väl räven knipi dom allihop heller.»
»Stackars räv, om han skulle ta dem allihop; de springer ju som om de voro besatta av hin onde.»
Anna förstod nu sammanhanget och skrattade uppsluppet som hon alltid gjorde när det var fråga om något som stötte på löje eller komik.
»Gå in å diska du emellerti’, så ska’ ja’ ta tag i tupparna.»
Motvilligt gick Malin in i köket medan Anna tog det rödaktiga skynke som låg i korgen och spände det över densamma lämnande endast en öppning vid ena kanten löst överhöljd. Hon gick så ned till hönshuset, där hela flocken snart samlade sig omkring henne och med ett igenkännande skrockande besvarade hennes vänliga locktoner. Efter att ha strött ut några havrekorn på golvet tog hon så helt behändigt tag i tupparna, en och en, med ett fast grepp om vingarna och hyvade ner dem i korgen, som hon sedan fullständigt övertäckte med skynket.
»Men hur fick du tag i dem och så snart se’n», utbrast Malin förvånad då Anna inträdde i köket.
»Jo, här finns det don som drar, ska’ du veta», svarade Anna, muntert trummande med fingrarna på skynket, därmed retande tupparna, som med näbbarna började klösa i skynket från undersidan.
Malin tog ett djupt andetag, låtande luften med ett väsande ljud sila genom sina läppar och glömmande sedan för en stund alldeles bort den förestående stadsresan och nuet och verkligheten, uppfylld som hon var av tankar och reflektioner.