Hilda betraktade Malin forskande några sekunder, det hade gått som ett ljus upp för henne.
»Har Malin bakat någon gång förut», frågade hon sedan om igen.
»Nej, inte jag», medgav nu Malin, »men jag har sett på när andra har bakat.»
»Jaså hon har sett på», sade Hilda med förståelse och jämnmod, »det gör ändå en liten skillnad emot att vara kunnig.»
Malins energi tycktes nu på en gång vara förbrukad, där hon stod mitt på köksgolvet och helt rådvill betraktade sina degiga händer, som hon nyss dragit upp från botten av degtråget.
»Usch, så degen klibbat fast sig; hur skall jag bära mig åt för att bli ren», klagade hon helt ynkligt och hjälplöst hållande fingrarna utspärrade från varandra i luften liksom trodde hon att de annars skulle fastna ihop.
Hilda tittade menande på Anna, som under munter sinnesstämning med baksidan av en bordskniv varsamt rengjorde Malins händer och fingrar och sedan övertog bakningsbestyren i hennes ställe.
Följande morgon skulle alltså Malin följa med Erik till staden för att sälja tuppkycklingarna. Det var nämligen så, liksom det för övrigt ofta händer, att tupparna voro i majoritet i årets kull av kycklingar. Av de tretton i kullen voro nämligen endast fyra stycken hönskycklingar och de överflödiga tupparna skulle nu försäljas i staden och därför behövde Erik denna gång lite handräckning. Annars brukade han i vanliga fall fara ensam när det endast gällde att sälja smör och ägg.
I bästa humör gjorde sig Malin i ordning för stadsresan, prunkande i de finaste klädesplagg hon ägde som om hon ämnade bevista en förnämlig bal och hon yttrade till Anna att det var bra förtretligt att sidenblusen blev förstörd, ty nu skulle den annars ha kommit till användning. Då Anna gjorde henne uppmärksam på att sidenblusar inte passade i tuppsällskap, svarade hon, att de rara djuren nog skulle uppföra sig snyggt och städat i hennes sällskap, och för resten så tänkte hon stanna en stund på stadshotellet och åhöra musiken där eftersom hon ändå hade ärende dit. Anna hade intet att svara därpå, hon visste inte om det ens fanns någon musik på stadshotellet och ingen annan vid gården kände heller till den saken.
Malin gick nu med spjälkorgen i handen ut till hönshuset för att infånga tuppkycklingarna. De voro åtta stycken som skulle säljas medan blott en, den med största kammen, som Hilda förut utpekat, skulle bli kvar.