»Kommer du alldri igen då?»
»Jo, kanske jag kommer hit igen nästa sommar», svarade Malin, rörd av barnets förmodade tillgivenhet.
Hilda sysslade med att göra i ordning frukosten och var i ett ärende ute i visthusboden, då hon hörde att barnen kommit osams utanför stakethörnet. Detta hörde annars till ovanligheten, ehuru de ibland kunde väsnas och leva om rätt duktigt. För att se vad som var å färde och söka bilägga tvisten gick Hilda ut till dem och fann att osämjan gällde trumpeten, som Margit för en stund sedan hade avstått till Nils.
»Men hur är det fatt?» sade Hilda när hon fick höra vad de grälade om, »det är ju Margits trumpet.»
»Det är min trumpet, ja har fått den av henne», sade Nils.
»Ja dä va för att Malin skulle resa, men ho sa att ho skulle komma tebaks å då så vill ja ha igen min trumpet», svarade Margit med gråten i halsen.
Hilda tröstade dock den lilla med att Malin inte skulle komma tillbaka samt att hon snart skulle få en bättre och vackrare trumpet i stället för den andra.
Emellertid var frukosten snart aväten och stunden inne att Malin skulle resa. Hon tackade och sade farväl till oss alla. Hilda yttrade några erkännande ord och jag tryckte kraftigt hennes hand.
»Adjö Malin och tack skall hon ha. Hoppas att hon inte har tagit någon skada här.»
Malin fick en smula högre färg på kinderna och såg på mig med onda ögon, troligen uppfattade hon mina ord som hån ehuru det visst inte varit min avsikt att håna, utan jag önskade skiljas från henne i fred och sämja.