»Hej, jaså de’ har blivit tillökning här i dag», sade en av dem och steg så, efter att i förbifarten ha givit Anna några vänskapliga nyp under armarna, fram till Malin. »Får vi lov att göra oss bekanta», frågade han och sträckte fram sin grova näve.
Malin mönstrade med kritiska blickar sin nyvordne kamrat, förvånad över hans rättframma sätt och ej ense med sig själv hur hon skulle upptaga den erbjudna bekantskapen.
Det var en lång, smärt och kraftig yngling med frimodigt, intelligent ansiktsuttryck och en blick, som angav stort sinne för humor. Malin kände sig genast angenämt berörd av hans, trots frånvaron av former, i grund och botten sympatiska väsende och var redan beredd att giva ett vänligt svar, då hon kom att tänka på att detta möjligen kunde gå hennes värdighet för nära, varför hon knyckte på nacken och försökte att se ond och förnärmad ut. Ynglingen lät dock icke detta imponera på sig utan gjorde en rörelse, som på ett komiskt sätt härmade hennes stela min, slog ihop klackarna och gjorde militärisk honnör där han stod i sina slitna vardagskläder.
»Får jag lov att presentera Hasselkvist, har varit i kronans tjänst och är fullt utlärd i att hälsa om ryssen skulle komma hit.»
Nu var det ej längre möjligt för Malin att bibehålla sin värdiga min, utan hon bekantade sig med drängen och blev av honom presenterad för hans kamrater. Kaffet förtärdes sedan under skämt och gemyt, varefter drängarna tågade ut igen för att fortsätta med sitt arbete.
»Det var ju riktigt hyggliga människor de där», sade Malin, då drängarna hade gått ut, »de skulle ju rent av passa till skådespelare. Äro alla drängar sådana.»
»Nej, inte alla, det finns förstås olika sorters folk även bland drängar, men bonn tar aldri’ hit annat än rejält folk, han gillar inga slashankar, hörde jag honom säga en gång.»
»Men varför klär dom sig så dåligt? Dom ser ju ut ungefär som hamnschåare i Stockholm.»
»Du förstår väl att inte kan dom ha körkkläderna på sej i vardagslag.»
»Men dom kunde väl tvätta sig åtminstone.»