Generalstaterna, som jämte prins Morits af Oranien deltagit i utrustningen af denna dyrbara, men alldeles fruktlösa expedition, beslöto sig nu för att icke vidare offra något på expeditioner i denna riktning. Men på det icke intresset för nordostpassagens finnande för framtiden måtte afmattas, utfäste de en belöning af 25,000 gulden.
Geografen Plancius såg emellertid i den föregående expeditionens misslyckande ett stöd för sin hypotes om ett öppet polarhaf, och att man följaktligen borde söka vägen till Kina och Indien norr om Novaja Semlja. Plancius’ teoretiska spekulationer och Barents’ praktiska sjömannaduglighet förmådde några köpmän i Amsterdam att än en gång utsända en expedition för nordostpassagens finnande. Så kom Barents tredje resa till stånd, »kanhända den mest betydande», säger C. R. Markham, »näst Hudsons af alla resor, som blifvit företagna till gränsen för de okända polartrakterna». Två fartyg utgingo från Amsterdam den 10 Maj 1596, under befäl af Jan Corneliszoon Rijp och Jakob van Heemskerck. Barents deltog såsom styrman på Heemskercks fartyg, men var i sjelfva verket själen i hela företaget. Rijp och Barents voro af olika meningar rörande 18 vägen för färden. De båda fartygen följdes till en början åt; de upptäckte gemensamt Beeren Eiland och af Spetsbergen det nuvarande Hakluyt Healand och någon del af nordkusten. Men den 1 Juli skildes de vid Beeren Eiland, då Rijp vände om norrut mot Spetsbergen och Barents seglade österut.
Den 14 Juli seglade Barents »så långt in i isen, att han icke förmådde tränga längre fram, ty han kunde ingenstädes se någon öppning i den, och blef sålunda tvungen att med stor möda och ansträngning lovera ut ur den igen samma väg som han kommit; han befann sig då vid 74° 10´ n. br.». Den 17 Juli fick Barents Novaja Semljas vestkust i sigte vid 74° 40´ n. br. Under outsägliga ansträngningar kämpande mot isen, trängde han nordvart längs landets kust. Den 18 Juli passerade han Amiralitets-ön, men från den 19 Juli till den 5 Augusti måste han ligga för ankar vid Korsön, emedan tätt packad is hindrade hans färd. Den 7 Aug. passerade han Hoek van Trost, men stötte åter på is och måste förtöja sitt fartyg vid ett stort, 36 famnar djupt och 16 famnar högt isberg. Efter ständig kamp med ismassorna nådde han den 15 Oraniska öarne och den 19 Hoek van Begeerte. Han hade nu dublerat Novaja Semljas nordända och stälde altså kursen mot sydost.
Svårigheterna hade hittills visserligen varit stora nog för Barents och hans kamrater, men från denna tid begynner en ny rad af pröfningar, långt värre och outhärdligare än de hittills upplefda, och hvartill sjöfartens annaler före denna tid icke hafva att uppvisa något motstycke. Vi 19 skola för den skull något utförligare omtala Barents’ följande äfventyr.
Den 21 Augusti inlopp Barents för första gången med sitt fartyg i den så kallade Ishamnen, hvilken är belägen på Novaja Semljas ostkust vid 76° 7´ n. br. och 68° 34´ ostl. längd. Han gick till ankar derstädes för natten och försökte följande dagen att tränga vidare mot öster. Men han möttes av dimma och tätt sluten is, så att han efter något loverande den 23 måste bege sig åter till Ishamnen, der han den 24 instängdes af is. Dagen derpå blef han åter fri, han följde landets ostkust söderut, men kunde icke framtränga längre än till Stroom-bay. Härifrån vände han tillbaka mot norr. Då han passerade Ishamnen den 26 Augusti, blef han på nytt instängd af isen der. I följd af ostliga vindar, som voro de förherskande vid denna tid och höllo isen tätt packad mot land, var det honom icke vidare möjligt att med sitt fartyg slå sig ut ur den af drifis uppfylda och omgifna viken. Under de sista dagarna af månaden rasade sydostliga stormar, som försatte fartyget i en mycket farlig kollision med isen. Det blef ganska illa tilltygadt af denna, det förlorade sitt roder, och man begynte hysa grundade farhågor, för dess fullständiga undergång. Den 3 Sept. inträdde visserligen en förändring till det bättre, isen begynte fördela sig en smula, men vidriga vindar hindrade fartyget att löpa ut, isen hopade sig på nytt kring det samma, det undergick ytterligare skador och blef redlöst liggande på ena sidan.
Från denna stund sväfvade Barents och hans folk icke 20 längre i ovisshet om det öde, som hotade dem. De lefde sig så småningom in i den föreställningen, att de måste tillbringa vintern här, och fattade derför det beslutet att föra i land ett gammalt segel, vapen, ammunition, proviant och timmer, samt att, för den händelse de möjligen kunde blifva fria, ställa i ordning och förbättra den redan på stranden befintliga båten.
Den 7 Sept. företogo några af manskapet en utflygt längs stranden. De upptäckte en liten flod, vid hvars mynning hafvet uppkastat en stor mängd drifved, och sågo spår i snön, som de trodde härröra från renar och elgar. Det ogynsamma vädret, särskildt de häftiga nordostvindarne, som varade de två följande dagarne, var icke just egnadt att inge dem något hopp om en slutlig befrielse; och då vintern redan var i antågande, hade de följaktligen intet annat val än att förbereda sig på en öfvervintring.
Det blef alltså beslutadt att bygga ett hus på land, och utan dröjsmål grep man verket an. I främsta rummet hade man att utvälja en passande bygnadsplats, och åtta man, väl beväpnade för att afvärja isbjörnarnes anfall, ginge åter ut för att uppsöka och hemföra den drifved, som påträffats redan förut. Enligt beräkning borde denna drifvedssamling vara tillräcklig icke allenast till bygnadsmaterial, utan äfven att elda med under den långa vintern. Vi kunna lätt tänka oss hvilken glädje detta fynd framkallade hos hela manskapet.
I midten af Sept. togo de talrika, af holländarne städse mycket fruktade mötena med isbjörnar sin början. Det var redan så kallt, att hafsvattnet afsatte två tum tjock is. 21 För vinterbostadens uppförande begyntes nu framforslingen af drifveden från den 6,000 steg aflägsna fyndorten, och för detta ändamål begagnades slädar, som drogos hvardera af 8 man. I medeltal framforslades 4 slädar drifved om dagen.
Under senare hälften af Sept. blef hafvet närmast omkring mer eller mindre isfritt. Men fartyget var fortfarande omgifvet af is, och då holländarne redan uppgifvit allt hopp om att kunna återvända detta år, funno de sig i sitt öde och begynte den 26 Sept. förberedelserna för uppförandet af vinterbostaden. Kölden blef redan hinderlig för deras bygnadsarbete, och tid efter annan upprepades björnarnes besök. Trots deras jämförelsevis stora antal var det dock för holländarne alltid en oroväckande sak, då en björn eller flera ville göra deras bekantskap. Hade de icke genast en brinnande lunta till hands, så måste de reda sig med sina hillebarder och spjut, och till och med då de sköto på björnarne, gagnade detta mestadels snarare till att skrämma bort de närgångna bestarne än att såra eller döda någon bland dem. Kölden var den 27 Sept. så skarp, att om någon under bygnadsarbetet tog en spik i munnen, frös denna genast så fast, att blod följde med, då den åter togs ut.