Den 29 Sept. på eftermiddagen gick vinden öfver på ostkanten och medförde under natten och följande dagen en så våldsam snöstorm, att det icke var möjligt för manskapet att hemta drifved. Snöstormen tilltog den 1 Oktober under en hård nordostvind med sådan häftighet, att 22 man knappast kunde andas, och man kunde då se framför sig högst två till tre fartygslängder.

Den 12 Oktober flyttade hälften af manskapet, åtta man, in i det nybygda huset och tillbragte der natten för första gången. Men de måste ännu fördraga köld och rök, ty de voro icke försedda med tillräckligt varma kläder, och icke heller hade de ännu gjort sängplatserna och eldstaden i ordning. Nu fortsattes transporten af alla lifsmedel och andra brukbara saker från fartyget till vinterbostaden dit återstoden af manskapet, åtta man, inflyttade redan den 24. Under den sista slädtransporten blefvo de åter angripna af tre isbjörnar, men de drefvo dem på flykten med sina hillebarder. I samma mån, som solen för hvarje dag höjde sig allt mindre öfver horisonten, blefvo nu också fjällrackorna synliga, af hvilka den första dödades den 27 Oktober och genast stektes och åts; hennes kött smakade som kanin, och holländarne åto sedan kött af fjällrackor med mycken begärlighet hela vintern igenom. Af isbjörnarnes kött deremot gjorde de alldeles ingen användning. Sedan all proviant och andra nödvändighetsartiklar blifvit inflyttade i vinterbostaden, fullbordade och afslutade de anordningarna i husets inre. De satte vägguret i gång, upphängde lampan, som matades med björnfett, och hopförde så mycket drifved, som de kunde komma öfver, hvarvid de hade att kämpa mot starka snöfall och svåra stormar. Den 3 November syntes solen sista gången öfver horisonten. Från denna dag tog den långa arktiska vinternatten sin början.

Till förberedelserna för vintern hörde också att ombesörja 23 bad, hvilket skeppsläkaren åtog sig. Såsom badkar tjenade ett stort vinfat, i hvilket den ene efter den andre kröp ner. Denna badtillställning, sannolikt att döma ett ångbad, var en verklig välgerning för manskapet och bidrog helt säkert i väsentlig mån till dess sundhet. På proviant var i allmänhet ingen brist. Särskildt voro holländarne väl försedda med kött och fisk, mindre deremot var mängden af bröd, som också för den skull efter den 8 November utdelades i smärre rationer. Minst hade man qvar af dryckesvaror, det öl, som ännu fans, hade till en del blifvit förderfvadt, svagt och utan smak, och vinet begynte snart att minskas, så att från den 12 November utdelades deraf endast två glas dagligen per man, men mestadels gömde de sina vinrationer för särskilda högtidliga tillfällen och drucko i vanliga fall (smält) snövatten. Af fjällrackor, som förekommo talrikt, sedan solen försvann, då deremot isbjörnarne icke syntes till allt ifrån denna tid ända tills solen åter visade sig öfver horisonten, hade de godt färskt kött, som de skattade lika högt som vildt. De uppstälde för den skull räffällor och drefvo hela vintern en flitig och inbringande fjällracksfångst. Fällorna vitjades dagligen, alltid fingo de åtminstone en fjällracka om dagen, en gång till och med fyra; de begagnade icke blott deras kött såsom föda, utan de förfärdigade äfven pelsverk af deras skinn, såsom mössor och dylikt.

Under hela November månad var kölden icke så skarp, vädret icke så dåligt, att holländarne dömdes att för någon längre tid hålla sig inom hus. De kunde regelmässigt gå 24 att vitja sina fäller, hemta drifved och emellanåt besöka fartyget. Endast två dagar omnämnas särskildt, då de af väderleken tvungos att hålla sig inomhus, men icke på grund af stark köld, utan af svåra snöfall.

December månad skaffade holländarne mera bekymmer än November, kölden tilltog, brännmaterialen visade sig otillräckliga, snöstormarne försvårade vistandet i det fria, proviant och dryckesvaror voro otillräckliga för en sådan öfvervintring. Den af ohyflade trästycken hopfogade vinterhyddan var naturligtvis något luftig och kunde icke hållas tillräckligt varm med ved allenast i den mån kölden tilltog. De tilltäppte för den skull skorstenen och försökte elda med stenkol, som de hemtade från fartyget; genom ett sådant förfaringssätt tilltog värmen visserligen ganska hastigt, men koloset medförde naturligen en lifsfarlig bedöfning af de inneboende personerna, hvilka endast genom att skyndsamt öppna skorstenen och dörren kunde rädda sig från en eljest säker död. Men när dessa öppnats, gick åter mycken värme förlorad. För den skull underhöllo de stundom alldeles ingen eld, men då inträdde snart en ännu mycket märkbarare köld, på väggarne och sofplatserna bildade sig tjock is, vägguret stannade, och endast med möda kunde sanduret hållas i gång. När kölden blef synnerligen skarp, begynte till och med vinet att frysa, så att det måste tinas upp före måltiden. De sökte nu att bekämpa kölden genom en möjligast varm beklädning och genom att särskildt värma fötterna. De sista dagarne i månaden hade holländarne att kämpa med en ny svårighet. Då togo snöfallen 25 så öfverhand, att deras vinterhydda fullständigt snöade in, och de måste formligen gräfva sig ut, alldeles som ur en källare. Detta oaktadt förblefvo de vid godt mod och räknade på att de med December månads utgång hade öfverlefvat största delen af vinternatten, och att de nu efter en icke allt för långt aflägsen framtid hade att motse solens uppgång öfver horisonten.

Såsom det gamla året hade gått till ända, så trädde det nya året 1597 in. Det gjorde sitt inträde med häftig köld, stormar och snöfall. Under hela fyra dygn lemnade holländarne icke sin hydda. Hvad som fans qvar af vinförrådet gömdes nu delvis för möjligen kommande ännu sämre tider. All den drifved, som de med så mycken möda släpat ihop, var redan uppbränd, och de hade nu ej annat att göra än att elda med några husgerådssaker af trä. Då inträffade den 5 Januari en förändring i väderleken: det blef stilla och mildt, holländarne kunde åter gå ut i det fria och hemta nytt bränsle. Emedan det var trettondedagsafton, beslöto de att festligt fira dagen, så vidt deras tillgångar det medgåfvo. För detta ändamål uttogo de sina hopsparade vinrationer, bakade pannkakor i olja och tillredde annat extra bakverk af hvetemjöl. De voro alla glada och muntra, liksom vore de hemma bland de sina och hölle der en stor fest, fjärran från denna tröstlösa ensamhet i ett skoglöst, snöbetäckt land, hvars enda befolkning utgjordes af dem, skilda hundratals mil från sina hem. Den 21 Januari gjorde de den iakttagelsen, att fjällrackorna begynte uteblifva; detta höllo de för ett tecken 26 dertill, att björnarne snart åter skulle visa sig, och detta blef också sedermera mycket riktigt händelsen. Så länge björnarne voro försvunna, gjorde fjällrackorna sina besök, och kort innan björnarne åter visade sig, försvunno fjällrackorna nästan fullkomligt.

Då holländarne den 22 Januari roade sig i det fria med bollspel, varsnade de åter igen ett dagsljusets tilltagande, hvaraf några drogo den slutsatsen, att solen snart skulle visa sig öfver horisonten. Och då Gerrit de Veer och Heemskerck den 24 Januari promenerade utefter stranden, sågo de till sin stora glädje den sedan den 3 November försvunna solens rand ofvan horisonten. De två följande dagarne hade de visserligen icke denna anblick, emedan dimma rådde, men de fingo en ersättning derför den 27 derigenom, att de alla den dagen sågo solens hela skifva ofvan horisonten.

Februari gjorde sitt inträde med storm och snöfall, hvilka hopade allt mera snö kring hyddan, så att de den 3 Februari begynte underhålla förbindelsen med ytterverlden genom skorstenen, emedan det föll sig långt beqvämare än att hvarje gång skotta undan de djupa snösamlingarna utanför dörren. Den 12 Februari fäldes en björn af nio fots längd och sju fots höjd, som gaf dem minst 100 skålp. fett, hvilket var dem mycket välkommet såsom brännmaterial i deras lampor; björnköttet kastade de ut åt fjällrackorna, som ännu visade sig en och annan gång. Den nya tillökningen af brännmaterial för lamporna medgaf dem nu 27 någon tid bortåt att mer, än som förr varit fallet, under vintern sysselsätta sig med läsning och dylikt.

Mars månad stälde holländarnes tålamod på ett hårdt prof. Den återvändande vinterkölden, som de redan trodde sig vara förbi, det ogynsamma vädret och svårigheten att långt bort ifrån tid efter annan hemskaffa de nödvändiga vedförråden begynte att inverka skadligt på deras under vintern i allmänhet ganska goda helsotillstånd. Nu talas för första gången i dagboken om »de sjuka», som lågo i sina bäddar och uppvärmdes af de friska genom heta stenar, hvaremot de friska åter sökte hålla sig varma genom att gå och springa i det fria. — Den sista veckan af April var vackert, angenämt väder, och från och med den sista i samma månad var solen dag och natt öfver horisonten.

I Maj begyntes förberedelserna för att lemna vinterhyddan och anträda återresan till Holland. I den fasta öfvertygelsen, att detta snart nog skulle lyckas dem, gjorde de den 1 Maj slut på den sista återstoden nötkött, som ännu var förträffligt bibehållet och, såsom dagboken uttrycker sig, »endast hade det felet, att det icke räckte längre». En hård storm från sydvest sopade den 2 Maj hafvet nästan fullkomligt rent från is, men issamlingen vid fartyget låg fortfarande qvar, så att manskapet begynte uppge hoppet om att någonsin kunna begagna sig af det. För återresan satte de derför sin enda lit till de båda odäckade båtarne. Fartygets befälhafvare Heemskerck hade visserligen till en början förklarat, att de skulle qvarstanna i Ishamnen till slutet af Juni, emedan han hoppades, att 28 fartyget då skulle kunna vara fritt från den omgifvande isen, men manskapet önskade allt efter som tiden framskred, att man skulle lemna fartyget åt dess öde, öfverge det och begagna båtarne ensamt för återfärden. Manskapet hade Barents på sin sida, och denne lyckades också vinna befälhafvaren för manskapets mening. Den 14 Maj, efter två veckors agitation, lofvade befälhafvaren att gå manskapets önskningar till mötes, i fall icke fartyget vore isfritt i slutet af Maj. Men månaden gick till ända, utan att der visade sig någon utsigt, att fartyget vid den tiden kunde komma loss.