Den 27 Maj begynte holländarne sätta i stånd och tackla båtarne. De hade länge sedan fått nog af vistelsen i vinterhyddan och hade redan en vecka i förväg gjort sina klädespersedlar och andra saker resklara, för att icke framdeles öda någon tid derpå. Alldeles isfritt blef hafvet icke under hela Maj månad, ty ostliga vindar förde hvarje gång mer eller mindre drifis in mot kusten. Eljest äro icke många tilldragelser af särskildt intresse att omtala från denna månad: man fann bland annat, att björnarne voro mindre djerfva och närgångna än förut, man hemtade drifved sista gången den 14 Maj, och då man en vecka senare ännu behöfde något material att elda med, nedref man vinterhyddans utbygnad och begagnade den som ved. Holländarne nedrefvo slutligen också en del af sjelfva vinterhyddan för att användas vid båtarnes färdigbygnad.
I första hälften af Juni fortsattes förberedelserna för återfärden med fördubblad ifver. Af de meteorologiska uppgifterna 29 framgår, att nu också den arktiska sommaren tog sin början. Den 6 Juni omnämnes det första regnet, som kom med sydvestlig vind, marken begynte tina upp, och de under vintern använda filtstöflarne måste utbytas mot läderstöflar. Arbetena för afresan voro af trefaldig art, först båtarnas sluttimring, vidare deras och lifsmedlens transport till öppet vatten öfver en betydlig landsträcka och öfver hopskrufvad is, slutligen äfven transporten af två sjuka, styrmannen Barents och en af matroserna, till platsen för afresan.
Den 3 Juni, efter sex dagars arbete, blef den mindre båten segelklar, och sex dagar derefter, den 9 Juni, den större. Medan en del af manskapet förrättade detta arbete, förde de andra till hafvet de saker, som skulle följa med hem. Dertill kunde ännu slädarne användas. Från den 4 Juni fördes många slädladdningar till afgångsplatsen. Alla sakerna inpackades i små, lätt handterliga balar, det ännu återstående vinet fyldes på små fat, för att man i nödfall med lätthet skulle kunna lossa och lasta dessa ting. Der funnos så många saker, att det syntes tvifvelaktigt, huruvida allt kunde rymmas i båtarne.
Det svåraste arbetet var transporten af de båda båtarne till hafvet. Holländarne måste för det ändamålet först med stor ansträngning och möda genom isflaken utarbeta en jämn väg med yxor, hackor, skyfflar o. d. Men äfven detta hårda arbete utfördes med gladt mod, när de ännu till sist hade att afvärja angreppet af en stor, mager isbjörn. Detta arbete fullbordades den 12 Juni. Den 14 Juni var allt i 30 ordning för afresan. De båda sjuka, Barents och matrosen, fördes först från vinterhyddan på slädar till afgångsstället. Barents skref dess förinnan ett bref, i hvilket han skildrade expeditionens öden och öfvervintringen, och som han upphängde i rökfånget insydt i en ammunitionspåse. Dessutom nedskref befälhafvaren Heemskerck två bref, ett för hvarje båt, i hvilka de skäl anfördes, som gåfvo anledning till den vågade återresan i två odäckade båtar. Härpå befalde de sitt öde i Guds händer och afseglade den 14 Juni 1597 från den plats, der de hade tillbragt nära tio månader. De togo samma väg som de kommit, foro så vidt möjligt i närheten eller i sigte af land, kringseglade Novaja Semljas nordända och följde derefter landets vestkust till Kariska porten. Derifrån stälde de kursen mot Petschoras mynning, följde ryska kuststräckan vesterut och anlände lyckligt den 2 September till Kola, efter en båtfärd, som varat två och en half månader och omfattar en väglängd af sexton hundra sjömil, alla krokar frånräknade. Den 1 November 1597 kom expeditionen åter till Amsterdam, helsad af folkets jubelrop, men af de sjutton man, som öfvervintrat i Ishamnen, voro numera endast tolf i lifvet. Barents hade dött strax efter det båtfärden begyntes, den 19 Juni, dagen innan expeditionen dublerade Iskap. Hans ben hvila förmodligen någonstädes på Novaja Semljas ogästvänliga nordkust[6].
Det var att vänta, att den olyckliga utgången af Barents’ öfvervintringsexpedition skulle verka afskräckande från upprepade företag i samma syfte och betydligt sänka de förhoppningar, som man dittills hyst om programmets slutliga lösning. Dertill kom ännu en annan omständighet, den nämligen, att samtidigt med Barents’ tredje resa hade vägen 32 till Indien kring Goda Hopps-udden utan svårighet blifvit tillryggalagd af Cornelius Houtman (1595—1597), dennes exempel manade till efterföljd, och der bildades ett holländskt-ostindiskt handelskompani, som sedan på denna väg begynte sin välsignelserika kolonialverksamhet i de ostindiska farvattnen.
Men der fans ännu i England en man, som höll hårdnackadt fast vid det gamla programmet om en passage i nordvestlig, nordlig eller nordostlig riktning. Det var Henry Hudson, känd lika mycket genom sina många och vigtiga geografiska upptäckter som genom sin tragiska död.
Hudson hade under sin första ishafsresa 1607, sedan han upptäckt Grönlands ostkust, gjort ett fruktlöst försök att norrut från Spetsbergen tränga fram öfver polen. Han beslöt för den skull att försöka sin lycka i nordostlig riktning. Det följande året, 1608, utgick han den 22 April från Thames med ett litet fartyg, som »the Muscovy Company» utrustat för hans räkning. Han kringseglade Nordkap den 3 Juni, träffade sex dagar senare vid 75° 30´ n. br. den första isen, som han undkom efter några få stötar, kryssade sedan långsamt vidare, tills han genom våldsamma nord- och nordostvindar såg sig tvungen att vända, och gick den 25 Juni till ankar utanför Novaja Semljas vestkust vid 72° 12´ n. br. Han fann på stranden en mängd hvalben och renhorn och såg här och der i hafvet hvalar, hvalrossar och sälhundar. Landet gjorde på Hudson öfver hufvud taget ett angenämt intryck. Han upptäckte en stor flod (sannolikt Gussinicha), som kom från nordost, och utskickade en 33 del af sitt manskap med uppdrag att utforska, om här icke möjligen vore den sökta genomgången. Men manskapet återvände utan önskadt resultat. Han gjorde nu ett sista försök att förbi Vajgatsch-ön intränga i Kariska hafvet; men oöfvervinneliga hinder spärrade hans väg. Beröfvad hoppet att finna nordostpassagen, anträdde han den 6 Juli återfärden och landsteg den 26 Augusti i Gravesend. — Denna Hudsons resa är så till vida af vigt för den fysikaliska geografien, som derunder anstäldes de första iakttagelserna öfver magnetnålens inklination i de arktiska trakterna.
Hudson hade emellertid på visst sätt ännu icke uppgifvit allt hopp. Två år senare, 1610, då han var gången öfver i holländskt-ostindiska kompaniets tjenst, upprepade han försöket att finna en nordostpassage. Han lemnade Texel den 25 Mars, passerade en månad derefter Nordkap och stälde så kursen rakt på Novaja Semlja. Den 4 Maj fann han hela landet omgifvet af ännu obruten is. Han vände för den skull den 19 Maj åter till Vardöhus och gick derifrån öfver till Nordamerika i afsigt att i denna riktning finna en sjöväg till Indien.
År 1612 försökte en holländare, Jan Corneliszoon van Horn, att norr om Novaja Semlja framtränga mot öster. Från ön Kildin stälde han kursen direkt mot Novaja Semlja och framkom dit den 30 Juli. Han seglade längs kusten norr ut ända till den 8 Aug., då han möttes af tät, med landet sammanhängande is. Han följde ismassans rand ända till 76° 30´ n. br. och vände först der tillbaka mot Novaja Semlja. Han styrde derefter mot nordvest längs efter en 34 isbarrier intill 77° n. br., gick på nytt tillbaka mot kusten, men anträdde sedan återfärden till Holland.