Björnson säger i andra kapitlet av 'Synnöve Solbakken':

"Kirkeri står i bondens tanke på et højt sted og for sig selv, fredlyst, med graves hojtid omkring, messens livlighed inne. Den er det eneste hus i dalen hvorpå han har anvaendt pragt, og dens spir raekker derfor også litt længer aen det synes at række. Dens klokker hilser langvejs hans gang dit den rene søndagsmorgen, og han løfter altid på huen til dem, som han vilde sige dem ef 'Takk for sist!' Der er et förbund imellem ham og dem, som ingen kjænner. — — —

"Man kan derfor ikke tegne norske bønder, fordærvede eller ufordærvede, uten et eller annet sted at støte sammen med kirken".

Dessa sista ord kunna lika väl ha yttrats om en Gotthelfs, en Auerbachs, en Almqvists eller en Kivis bönder. Vi ha hittills iakttagit utvecklingen av brödernas uppror mot den kyrkliga församlingens hävdvunna och lagstadgade ordning. Men därunder har föga tillfälle givits att dröja vid Kivis framhållande av kyrkans och sektväsendets roll i bondelivet; fixerad såväl i Simeonis karaktär som i en hel rad av små episoder, omramande var sin bifigur och sammantagna bildande en faktor av mycket stör betydelse för uppskattningen av verkets kulturhistoriska innebörd. Det är på tiden att försummelsen gottgöres.

Församlingens mäktiga prost — för att börja med honom — framstår icke blott som den fruktade beivraren av brödernas förlöpningar utan också som en fullföljare af prästväldets civilisatoriska uppgifter. 'Han är sträng' yttrar Aapo, 'men en rättfärdig arbetare i Herrans vingård, och outsägligt mycket gott har han utfört i vår församling. Mången förargelseväckande krog har han förstört, många män och deras frillor har han tvingat till lagligt äktenskap och många grannar, som förut förföljde varandra i blodiga strider, har han sammanfört i den skönaste försoning. Och vad har han velat med sitt bråk med oss? Jo, göra kristliga hedersmän av oss. Nu har han lämnat oss åt vårt öde, men uttalar ändå om oss en så skön förhoppning, att hjärtat dras ihop, när man tänker på det'.

Denna församlingsherde få vi emellertid se blott i förbigående i kulissen, såsom då han svarar på våra gossars fräcka hälsning eller upprättar Juhani ur hans svåra syndafall. Klockarn står däremot mitt på scenen till vårt glada beskådande. Alla den kyrkliga lärdomens tokiga avspeglingar i en tavastländsk klockarhjärna få vi till livs i de överdådiga scenerna på hemvägen till Jukola och vid dansgillet i stugan, där den vördiga mannen håller sitt praktfulla förmaningstal till de församlade Jukolabröderna och deras forna dödsfiender, Toukolakarlarna. Vi kunna lämna honom där, dekorerande hedersplatsen vid bordet, njutande av två knorrar och tre kallsupar och med hög rodnad på kinderna beskådande ungdomens dans.

Så långt förslå de ljusa färgerna vid målningen av det kyrkliga väldets verkningar på folklivet. Kivi vore icke den objektiva betraktare hans läggning i trots av hans impressionism gjort honom till, om han icke mångsidigare dryftade prostens och klockarns kamp för bokstavstron. Kivis verk gömmer i själva verket en anklagelse icke så mycket mot denna präst och denna klockare, som själva inse sina misstag och slutligen bli de sju brödernas välgörare, utan överhuvudtaget mot kyrkans hårda framfart i folklivet och den prästerliga bokstavskristendomens nedbrytande verkan på moralen. Den förra av dessa två anklagelser får en skarp formulering i episoden med Jaakkola-Paavo, som prästen klådde och lade under bordet, då han stakade sig vid läsförhöret, med den påföljd att den ståtliga gossen miste sin granna och unga fästekvinna, som såg hans förnedring från förstugan. "Paavo började dricka som en hel karl, fick korgen av sin brud som en hel karl och drack än värre, tills han slutligen dog som en vedervärdig flåbuse". Om Kukkois-Mikko berättar Juhani, att han blev skrämd som ett får, då han på morgonen av läsförhörsdagen hörde prästbjällran. Så fruktansvärd är denna dag, denna uppklappningshögtid, som bringar en i svettning.

Men framställningens tyngdpunkt ligger dock i de oförgätliga typer, hos vilka kristligheten i ord och later står i brutal motsats till levernet. Den mest godmodigt tecknade av dessa är Timos argbigga till hustru, som om vardagarna regerar sitt hus med hård hand, men på söndagsmorgonen med smältande ord och heta tårar ber alla om förlåtelse, börjande med sin make och slutande med vallhjonet. Slutligen steg värdinnan ut, klädd i sin nya, frasande kjol, i lysande dukar och med ett ansikte pussigt av gråt; hon närmade sig kärran, klev högtidligt upp och satte sig suckande. — — Och så bär det av till kyrkan.

Djupare karaktäriseras en likartad typ i skildringen av den "väckta" men icke mindre skenheliga bonden på Härkämäki, som fördriver sin dag i oavbruten fylla, glödande som en kolhög från morgon till kväll. Det lönar mödan att följa mannen på hans morgonbestyr. Först en stund vid postillan och psalmboken. Så en titt i skåpets brännvinsklaff. Därpå ut till stallet, där drängen, pojkstackarn, får höra dagens straffpredikotext. Därifrån vandrar bonden, tuppröd i ansiktet, till fähuset och läxar upp pigan. Och nu är han mogen för det stora krakelet med hustrun och dottern, som varar en timme eller par. Men till slut blir predikantens strupe torr och sträv; han styr in i kammarn för att fukta den vid skåpet. Och nu: 'psalmboken i hand och sången i gång så att dörrposterna darra'. — På söndagen åker vår bonde till kyrkan med den rundkulliga, skärmlösa mössan på huvudet och rockkragen högt uppdragen. 'Där sitter han nu i Herrans tempel med munnen hopsnörpt och ögonbrynen höjda ända upp till halva pannan; där sitter han harklande sig riktigt på de frommas manér, sitter högtidlig, stadig och allvarsam som en nysnöpt tjur. Så sitter han där, upprätt och orörlig som en råsten i skogen. Men se, när han återvänder från kyrkan — — —

Läsaren gissar fortsättningen och vi kunna övergå till Simeoni, hos vilken fromleriet når sin höjd. Näst denna egenskap framträda i hans leverne det osläckliga alkoholbegäret och den långt drivna, snålheten som huvudfaktorer. Simeoni har därjämte en ängsligare, mindre karsk lynnesart än de andra. Under berättelsens gång avslöjas dessa egenskaper småningom, ända tills den oförenliga motsatsen mellan det 'kristliga' sinnelaget och superiet på följande sätt upplöses i en tragikomisk katastrof.