Juhani hade skänkt sin fromma broder en stor, styvpärmad bibel, vägande nästan ett lispund. Och länge höll Simeoni sig nästan alldeles nykter, oavlåtligt läsande ordet på sön- och hälgdagarna. Men sedan han åter en allhälgonafton hemfallit åt dryckenskapslasten, företog han sig följande dag att med hög predikorost sammankalla husfolket, från den äldsta till den yngsta, och lova bot och bättring med två fingrar på den heliga boken. Där gick ett år; två, ja tre, men så söp Simeoni sig full. Och när han denna gång vaknar från ruset, besluter han att förkorta sina jämmerliga dagar. Man hittar honom halvdöd på stallsvinden, hängande i spräckliga stoets täckgjord. Med den upprörda, vackra scen, där Aapo och Juhani intala den till livet vaknande ny förtröstan, slutar Simeonis historia.

Dess tyngdpunkt som karaktärsskildring ligger i detta slutkapitel. Här möta vi också det drag av snålhet, som så ofta vidlåder skönlitteraturens bondekaraktärer, ehuru det sällan ställs i förklarande belysning av levnadsvillkoren på bondlandet. Vi hasta förbi detta drag, som ypperligt framträder även i den lilla biepisoden om 'Konungs Kalle'.[17] Men vid en scen, som redan berörts i annat sammanhang, måste vi dröja för att göra teckningen av den religiösa linjen i Simeonis typ fullständig.

Han framstår icke blott som en karrikatyr, en illustration till omotsvarigheten mellan liv och lära. Trots salvelsen i de fridsord han ideligen flikar in i de andras tvister, dryftar han de religiösa spörsmålen med obestridlig hängivenhet och grubblar utan rast och ro över 'trons paragrafer'. Intressantast i bilden av denna allmogemans trosliv är det utomordentligt primitiva däri. Summan av hans filosofi finris uttryckt i de två orden himmel och helvete, medan Jesus' försoningslära och överhuvudtaget kristendomens nytestamentliga element synas ha berört honom lika ytligt som de andra bröderna. Hans vidskeplighet kan gott tävla med deras. Man förmärker icke någon tvekan rörande sannfärdigheten av den spökhistoria han berättar i bastun på Jukola, han tror som de andra, att uvens rop i vildmarken bådar eldsvåda, blodiga slagsmål och mord och han beskriver enligt hörsägen Impivaaratrollets utseende. Han är sålunda väl förberedd för det äventyr, som väntar honom efter den olyckliga supveckan i Tavastehus, dit han och Eero skickats med förtroendeuppdraget att avyttra ett dyrbart lass och därifrån de återkomma i jämmerligt, utblottat tillstånd. Av fruktan för välförtjänt stryk vandrar han allt längre ut i vildmarken och möter — djävulen, en uppenbarelse försedd med rävsvans och av samma längd som Simeoni själv. Den onde tar vår man vid handen och så bär det av genom skogen, medan den farliga följeslagarn än förvandlas till kattunge, än till jätte, tills han slutligen flyger upp till månen med sitt offer. Därifrån betrakta vår jordkrets, där den stora behornade Mammon jagar människosläktet som en fårskock och slutligen kväser hela världen och Amerikas rike.

Under detta burleskt fantastiska äventyr hade djävulen låtit Simeoni förstå, att världens undergång var nära. Hans huvudlösa skräck inför ett sådant perspektiv griper också Juhani, Timo och Lauri, medan Tuomas och Aapo röja ett visst tvivel om den diaboliska uppenbarelsens äkthet. Men alla befinna sig i djupt allvarlig sinnesstämning och de fyra blint troende bröderna föreskriva de åtgärder, med vilka man bör bereda sig på yttersta domen. Man slår brännvinspannan i bitar, kommer överens om att aldrig mer supa och besluter sig för ett kyrkbesök. Simeoni själv gör ett tilläggsförslag. Han yrkar på försoning med Toukolaborna, men får inget understöd för denna fridstanke.

Djävulstron är således den härskande principen i Simeonis religiösa liv och djävulsskräcken den drivande kraften i hans ansatser att bli dryckenskapen kvitt. Han bör betraktas som en representativ typ för mycket vida kretsar av sin samhällsklass. Håns individuella särmärke ligger ej häller — åtminstone ej i väsentlig mån —i den hårdhet mot andra, som han mitt i sitt blödsinne lägger i dagen, så snart snålhetsdjävulen får makt med honom. Också detta är typiskt. Man jämföre Simeonis beteende mot tjänstfolket med den troende Härkämäkibondens! Jesus' kärlekslära är dem båda lika främmande, ehuru den senares karaktär visserligen är långt mer hårdhetsbetonad än den förras. Men teckningen av Simeoni äger utan tvivel rent individuella drag utöver de typiska. Det viktigaste av dem står i samband med hans fantasiliv. Som Juhani synes han förutbestämd för nederlag i alla konflikter, där han främst måste lita till egna krafter. De äro båda borna fantasimänniskor, utan förmåga att begränsa sina handlingar till det nåbara. Men Simeonis fantasi är varken lika frodig eller lika djärv som Juhanis och han saknar alldeles dennes stundom framträdande hårdnackade ståndaktighet.

— — Av beskrivningen på Härkämäkibondens dräkt, av uttrycket "de väckta" och andra detaljer märker man, att icke blott statskyrkans anhängare utan även pietisterna föresvävat Kivi, då han tecknat de hittills berörda yttringarna av allmogens religiositet. Vi ha redan sett, hur han bjuder till att göra statskyrkans företrädare rättvisa på samma gång han angriper dem. Detsamma gäller pietismen. Denna mäktiga rörelse hade ju utvecklat stor intensitet i Kivis hemsocken. I levnadsteckningen har också berörts en av rörelsens mest bemärkta representanter inom kyrkan,; Johan Fredrik Bergh, kapellan i Nurmijärvi 1826-1843. "Pietismens anda", skriver M. Rosendal i sitt arbete "Den finska pietismens historia i XIX:de århundradet!", "spreds genom Bergh mäktigt i Nurmijärvi". "Redan under de första åren av sin Nurmijärvivistelse", fortsätter han, "inrättade Bergh en söndagsskola i socknen för att höja folkets läskunnighet". Senare tillkom en skola i varje by. I "Lukemisia Suomen kansan hyödyksi III", säges, att Bergh genom dessa skolor nydanat socknen, som fordom betraktades som ett tjuvarnas och rovdjurens hemvist.

Med dessa fakta för, ögonen tror jag i likhet med Tarkiainen, att J.F. Bergh bör befraktas såsom förebilden för Kivis teckning av socknens energiska prost. Men Kivi har hållit endast ytterlinjerna av Berghs verksamhet i sikte och därför förefaller romanens prosttyp, såsom jag antytt, representativ för statskyrkan — ingalunda för pietismen, som alls icke kommer till synes i detta sammanhang. Men på andra, ställen i 'Seitsemän veljestä' frambryter deri mäktiga svallvågen av en väckelse, som fyller folkets liv med trosglöd och omgestaltar de moraliska värdena. Man ser just på dessa punkter, hur oriktigt Kivis verk uppfattas, om det betraktas blott som en serie realistiska tavlor framställande de sju brödernas utveckling under fäjd mot samhället. Till och med biepisoderna mynna ibland i perspektiv över hela folkets utveckling, sådan Kivi kände den. Och vad inblickarna i det religiösa livet vidkommer strövar man genom verket som genom en fjällbygd, där den vita vägen slingrar sig framåt i stigande bukter. Från klockarns statskyrkliga, stelnade bokstavskristendom stiger man till Simeonis förvirrade, men av ständigt sökande utmärkta trosliv. Från denna vilopunkt kunna vi fortsätta vandringen uppåt. Innan krönet nås, möter oss den märkvärdiga Tammisto-Kyösti, "som aldrig skrattar och aldrig ljuger". Vi ha redan sett honom, då han "högt bölande" anländer till valplatsen för det namnkunniga slagsmålet med Toukolakarlarna och avgör drabbningen till sina vänners förmån. Tidigare ha hans raseritillstånd utmärkts av religiös extas. "Som en besatt vandrade han i byarna, predikande och skrikande. Och då han slutligen vaknade ur detta tillstånd, var han annars densamma som förr, men han skrattade aldrig mer. Och med honom skedde det märkvärdiga, att han framdeles höll Jukolabröderna för sina bästa vänner, fast han knappast hade känt dem förut". Denna mans drag stanna kvar i minnet sådana Gallén-Kallela fattat dem i sin teckning. Han är en outgrundlig vildmarksenstöring. Stormen, som religionsgrubblen väckt i hans själ, har lagt sig till ro, men hans främlingskap i livet är härefter beseglat. Han lider blott några få människor. Mot dem är han god, obegränsat hjälpsam, omutligt trofast.

Härmed ha vi nått fram till den mest gripande av Kivis religiöst inspirerade karaktärer, till Anna, den unga, pietistiska kvinnan, som blir Eeros hustru. Bilden av hennes gestalt, första gången tecknad mot ängsscenens ovädersmörka bakgrund, hör till det mest strålande en nordisk diktare någonsin skapat. Ingen annan av våra skalder än Stenbäck och möjligen Wecksell kunde ha funnit sådana ord som Kivi, då han låter henne böja knä på tuvan, bedjande om misskund för den gudsförgätna husbonden, medan regnet forsar omkring henne och blixtarna ljunga. I dessa rader skälver den trosglödande bönens poesi, primitiv, extatisk, omotståndligt ryckande den gråtande åhörarskaran med i sin virvel av stormande känslor.

LAURI.

I de föregående karäktäristikerna har jag dröjt något ögonblick Vid Timo, Juhanis eftersägare, vid den omständliga Aapo "Jukolas Salomo", vid Tuomas, den starkaste och måttfullaste, och Eero, den hänsynslösaste, men också den fyndigaste, mest snabbtänkta och kunskapsrika i brödraskaran. De tre sist nämnda företräda i högre grad än de andra den spirande finska bondekulturen och framställningen av Eeros utveckling, refererad i förra kapitlet, rymmer det vidaste kulturhistoriska framtidsperspektivet. Men som konstnärligt genomförda karaktärsteckningar stå skildringarna av Juhani, Simeoni och även Timo högre. Vid sidan av dem förtjänar Lauri uppmärksamhet.