Hos ingen av de andra förnimmer man lika starkt fläkten av Kivis eget temperament. Aspelin-Haapkylä säger i sin biografi, att "en hemlig längtan till norden" bodde hos honom. På sina ensliga strövtåg i skogarna steg han ofta upp på höjderna, från vilka han hade en vid utsikt, och långa stunder betraktade han därifrån nordens himmel. Vid hemkomsten efter en sådan tur, då han "sett mot norden", var hans ansikte blekt av inre hänförelse. Till sin vän Svanström, som var bosatt i Hyrynsalmi, skrev Kivi: "Du kan ej gissa hur jag längtar att få se en skymt av Lapplands natur, att inandas en fläkt av dess förtrollade luft".

Efter läsningen av sådana rader uppskattar man bättre de hänsyftningar på lappsk natur och lappsk trolldom, som anträffas på flera ställen i romanen och i synnerhet genom Aapos berättelse om Hiisis gyllne ren mäktigt bidraga till stämningens ödsliga och mörka storhet. En annan höjdpunkt når vildmarkslivets poesi i skildringen av Lauri, även han en typisk skogsgångare, en "fnösksamlare" som Lapplandsfararen Taula-Matti.[18] Ingen person i hela "Seitsemän veljestä" är så sammanväxt med vildmarken som denna fåmälda yngling och därför så representativ för Kivis eget stämningsliv. Kivi gör honom till en noggrann iakttagare av naturens minsta detaljer, en fin kännare av skogens och djurens liv och därjämte till en kontemplativ drömmare.

I alla sju brödernas själsliv återfinnas fragment av det drag, som behärskar Kivis eget, nämligen fantasin. Dock varsnas knappast en självständigt skapande fantasi hos Tuomas och Eero. Timo äger — i all sin enkelhet — något därav. Man må blott läsa hans dråpliga beskrivning av "den gamla Adam"! Så följer Aapo. Hans andraganden äro ofta vidunder av prosaisk omständlighet, men Kivi har synbarligen velat visa, hur den äkta finska — och äkta bondska — grundligheten, för vilken varje språng i tankegången synes vara en styggelse, inte utesluter en poetisk lynnesart, ett visst mått av fantasi, och därför gjort just Aapo till den bästa sagoberättaren på Jukola. Om Simeonis och Juhanis fantasibegåvning har redan talats. Juhanis fantasi är frodigast och vildast, mest oberäknelig, mest nyskapande. Men Lauris är mest förfinad. Han är skalden bland bröderna. Han är också den, som först kommer fram med planen att övergiva Jukola och flytta till Impivaaraskogarna.

Där finns en scen, ungefär i mitten av boken, som ger nyckeln till Kivis vildmarkspoesi, och den person, i vilken skalden diktar in sina egna stämningar, är just den tystlåtna Lauri. Striden vid Djävulsstenen har nyligen utkämpats. Bröderna ha återvänt till Impivaara och leva glada dagar, frossande i nötkött, sedan den stolta patronen med avsikt underlåtit att hemföra sina skjutna tjurar. För ögonblicket roa de sig med att slå kurra på den vida malmen; Juhani, Simeoni och Timo spelande mot Tuomas, Aapo och Eero.

"Men i skogarnas djup vandrar Lauri med yxan under armen. Långsamt skrider han framåt, ser sig noggrannt omkring och alltjämt stannas hans gång för en stund, då hans öga upptäcker masurknölar, buktiga vridningar på stammarna och burriga vindbon i de lummiga björkarnas eller i tallarnas kronor. Nu ser han den höga stubben av en stormvräkt gran, betraktar den en stund, fundersam, och börjar slutligen knacka hål i dess sida med sin yxa. När detta är gjort, tänker han för sig själv: Där skall säkert nästa vår rödstjärten eller lilla, brokiga hackspetten bygga sitt bo. Så tänker han, tar noga märke på stället och går vidare. Men efter en stunds vandring varseblir han en hängbjörk, på vars stam en bastant knöl putar ut, kullrig, stor som en julkaka. Den bryter han lös och tar med sig — han utser den till ett väldigt öskar. Fortsätter så sitt strövtåg. Men snart upptäcker hans skarpa öga vid randen av en klint en underligt krokväxt en. Vad månne det kunde bli av den där? tänker han, hugger till med sin skarpa yxa en gång och två, och fäller enen. Kvistar den, beskådar den mysande en stund, tar den med sig och vandrar åter åstad. Hör byboskapens skällor, upphäver ett högt skri för att jaga Gråbenet bort från dessa marker. Han ropar och runt omkring ilar det vänligt svarande ekot. Så vandrar han och når slutligen toppen av en ljungbeväxt kulle, ser hur ett stort vindbo i toppen av en fura vajar för den svala nordostvinden.. Han fäller furan, bryter av den yviga hatten och sätter sig att beskåda sitt fynd.

"Länge satt han där, granskande och synande såväl vind boet som masurknölen och den mångbuktade enen. 'På vilket sätt har naturen skapat dem? Huru har enen vridits i så många bukter och krökar'. Och han lade sig ner, lutande huvudet mot en gammal, gräsövervuxen myrstack. I denna ställning betraktade han trädens kronor och de seglande strömolnen, grundande över jordens och himmelns byggnad; och från den fjärran Impivaara-malmen ekade i hans öron de smällande slagen av sällträna. Till sist ville han blott skjuta åt sidan alla tankar och beslöt sova; men sömnen behagade icke nalkas honom. Vilket medel brukade Lauri då använda, om det hände att John Blund dröjde? Då föreställde han sig, att han var en liten mullvad, som bökar på sin fridfulla underjordiska gård och till sist somnar på sin fina bädd av sand; eller också förvandlade han sig i fantasin till en tjockhudad björn sovande på sitt mörka, mossiga ide under granarnas rötter, medan vinterns vreda stormar dåna däröver. Så tänkte han och då kom sömnen nästan alltid snabbt och tryckte hans ögonlock till vila. Så även nu, då han inbillade sig vara en mullvadsunge, kravlande djupt i moder jordens sköte.

"Han sov, men drömmen fortsatte själens inbillningslek. Hela hans kropp, så kändes det, krympte hastigt till en finhårig mullvad, ögonen blevo mycket små, men händerna spändes ut till det slags handskar han behövde, och färdig var mullvaden, som sysslade med grävning under fururötterna i skötet av mon. Där bökade han och grävde sig slutligen uppåt längs furans murkna kärna, nådde kronans högsta topp och fann sig sittande mitt i vindboet i en fin mossig kätte. 'Här är mig gott att vara, här vill jag bo i allan tid' tänkte han, medan han med sina små mullvadsögon gluttade ut genom sin kammares lilla fönster. Och under sig såg han den dystra världen, svept i höstkvällens sorgmodiga dunkel. Han såg det branta Impivaarabärget, men i ett omätligt, själsbrännande fjärran, han såg där borta i de kvällsliga skogarnas mitt den sorgbundna stugan och dessutom sina kära bröder som slogo kurra med prosten på den dimmiga, ekande mon. Och han fick lust att gråta bittert, men tåren ville inte rinna, utan kvällde orolig i sin källa. Han blickade mot Impivaara; på sveden och ett stycke ut på mon voro tjurhudar utbredda, blodiga, färska i en lång rad, längs vilken den vinnande kurran löpte. Med störar av björk, smidiga i lommen slogo bröderna tappert, men ännu båldare slog prosten tillbaka med andens svärd. Och av fastaste järn, av gamla hästskor, var detta andliga svärd smitt; så skröt prosten själv, medan han stolt svingade sitt vapen i luften, svingade det, och lät det dunka mot trons eksköld, som hängde på vänstra sidan av bröstet."

Hela verket igenom understryker Kivi Lauris fåmäldhet, förenad med handlingskraft, då en handling nödvändigt erfordras. När Taula-Matti berättar sina underbara jaktäventyr (vi få vara med om tranjakt, järvjakt, vargjakt och björnjakt i en följd) och bröderna lyssna "med munnarna på vid gavel och öronen spända som läderlappsvingar", kunna de andra inte låta bli att avbryta honom med frågor och beundrande utrop. Till och med den betänksamma Tuomas, som inte lätt låter hänföra sig, ger Matti en klingande komplimang. Endast Lauri tiger. Han tiger under förberedelserna till det stora strövtåget, tiger enständigt under hela den spännande björnjakten och skjuter mästerskottet.

* * * * *

Kivi målar i slutet av "Seitsemän veljestä" några situationsbilder ur Lauris liv på gamla dagar. "Den tysta mannen odlade sin jord med stor flit och arbetade idogt på sina åkrar, men ännu mer i skogarna och kärren". Och där samlade han allt fortfarande rikedomar av intryck och stämningar. Men under veckan talade han sällan ett enda ord om sådant; först på söndagen, vanligen vid frukostbordet, kunde drängarna få del av husbondens rön i skog och mark.