Hur denna förtegenhet tar sig ut i samlivet med den hetlevrade och ordrika hustrun, en syster till Timos maka, visar Kivi i sin uppsluppet roliga skildring av Lauris nattliga vandring med tjuren och den husliga upptuktelsen vid hemkomsten. Han låter Lauri, i bjärt motsats till Timo i en liknande belägenhet, avbryta hustruns ordflöde med en kort och kraftig tillrättavisning, som genast imponerar.

Inbundet fantasiliv, besinningsfullt lugn i motgång och fara, handlingskraft i rätta ögonblicket utmärker Lauri ännu som gammal. Men under höljet av dessa egenskaper varsnar man ibland ett djup av lidelse, av böljande oro, av samma hetsighet, som i Juhanis karaktär ligger i öppen dag.

I tumultet på djävulsstenen, då Lauri super sig full, har Kivi sörjt för att karaktärens botten fullständigt framträder. I fyllan slungar den annars tystlåtna mannen omkring sig otidigheter, träffande och blixtrande kvicka, mot Juhani, Simeoni och Timo. Han säger dem rent ut, att han inte kan lida dem. Han röjer sitt verkliga sinnelag också i ett annat avseende, då han agerar präst, predikande med Djävulsstenen som predikstol, bröderna som klockare och tjurarna som "den gudfruktiga och stadiga församlingen". En översättare skulle råka illa ut med denna oration, som synes direkt överförd från någon kringstrykande rolighetsmakares repertoar. Redan som utslag av den folkliga smaken förtjäna Lauris lantligt primitiva ramsor ett studium. Men ännu större intresse erbjuda de genom den belysning de ge åt den druckna predikantens person. Hans "predikan" står nämligen som hädelse betraktad i nivå med Juhanis saftigaste prestationer. Och då han börjar sin rusiga dans på Djävulsstenen, utmanande döden med hetsiga tillrop, når obygdslynnets vildhet sin högsta höjd.

Måhända vill Kivi visa, att hetsigheten dock är den egenskap, som innerst behärskar Nurmijärvi-allmogen, då han i detta farliga läge låter den annars lugna Tuomas gripas av besinningslös vrede och rusa över Lauri för att kasta honom ner från den av tjurarna belägrade stenen.

III

Plats i litteraturen.

Litterära inflytanden på komposition och karaktärsteckning.

Originalitet — det äger Kivis roman i rikt mått både innehållsligt och stilistiskt. Såväl dess realistiska som dess romantiska element spränga tidssmakens boja, visande hän mot åtti- och nittitalens nya litterära riktningar.

Vid en granskning av sexti talets litterära fysionomi i Finland och Sverige, står man i början svarslös inför frågan, hur ett sådant språng långt över den estetiska konvenansens yttersta rålinje varit möjligt. Att den stora publiken i hemlandet icke kunde uppfatta Kivi, är utan vidare klart. Dess smak skulle ända in på åttitalet normeras dels av den Runebergska poesin, dels av senromantiken, vars bleka höstblommor översållade hela svenska språkområdet för att just i Finland nå sin arts högsta fullkomning hos den blida drömmaren Topelius. Wecksell kom visserligen med ett starkare temperament och en djupare ton, men impulsgivande, nya stilvalörer hann han icke utbilda. Snoilskys inflytande, som naturligtvis närmast berörde lyriken, hade ännu icke gjort sig gällande. I prosan hade Blanche visserligen fört in framtidsbådande uppslag (Järnbäraren o. a.), men som stilist var han eklektiker. Hans språk är lika typiskt senromantiskt som Topelius, vilket det ofta i förvillande grad liknar.

Ett försök att frammana en bakgrund till "Seitsemän veljestä" (och dess föregångare "Nummisuutarit" och "Kihlaus") genom att sammanföra romanen med äldre adertonhundratalsskildringar av allmogelivet i nordisk och tysk diktning ger bättre resultat. Auerbachs, Almqvists och Björnsons byberättelser föregå Kivis icke blott i tidsföljden utan även i den litterära utvecklingskedjan. Den väldiga konturen av "Seitsemän veljestä" reser sig över "Vefele", "Tonele", "De frigivna", "Barfota", "Grimstahamns nybygge", "Skällnora kvarn", "Kapellet", "Synnöve Solbacken", "Arne", "En glad själ" (En glad Gut), "Fiskarflickan",[19] så högt som krönet av ett fjäll över de nedre bärgens våglinje.