Men icke blott mellan verkens stora linjer observeras likheter, som tyda på möjligheten att Kivi direkt påverkats av Cervantes. I åtskilliga episoder är uppfinningen påfallande likartad.

Genomgående likheter förete de talrika slagsmålen, skildrade med en omständlighet, som icke lämnar läsaren i ringaste tvivel om deras fruktansvärda våldsamhet, medan, trots allt, inget liv går till spillo och bulorna och såren läkas med mystisk snabbhet. Man kan ej förstå länsmannens ord annorlunda än att Toukolahjältarna kort efter Tammisto-bataljen befinna sig vid lika förträfflig vigör som Jukolagossarna, ett underverk, som överträffas endast av Don Quijotes tillfrisknande, sedan en mulåsnedrivare trampat på hans revben "i smått trav från den ena ändan till den andra" och några fårherdar kort därefter bombarderat honom med stenar, som "begrovo tvänne revben i hans kropp", "slogo in tre eller fyra tänder" o.s.v. Det behöver knappast nämnas, att de underbara tillfrisknandena icke ha samma konstnärliga berättigande i "Seitsemän veljestä" som i Don Quijote.

Att Cervantes hjälte hugger in på hjordar av får, svin och — tjurar bör nämnas under medgivande att uppslaget i "Seitsemän veljestä" kan grunda sig endast på det faktum, att på det Adlercreutzska godset Råskog i skaldens hemtrakt (Viertola i "Seitsemän veljestä") uppföddes en stor oxhjord, som om somrarna betade i skogen.[23] Av större intresse är den nattliga episoden med de bullrande hamrarna hos Cervantes. Då bröderna först varsebliva det förmenta, enögda trollet vid Impivaara, hemfalla de, med undantag av Lauri och Tuomas, åt samma skrämsel och hjälplöshet som Sancho, då han hör det oförklarliga, hamrande ljudet, och hos båda författarna förbereds den komiska sluteffekten genom en rad huvudlösa skyddsåtgärder. Utbedjande sig "Himlens beskärm", nalkas Don Quijote slutligen valkhamrarna vid forsen, medan bröderna rycka fram mot trollet, ropande att de äro "döpta kristna, Guds krigare, Kristi soldater" och Juhani utbrister: "Herren välsigne oss, bröder"! I detta sammanhang bör ännu nämnas Simeonis månresa i sällskap med den onde, där, såsom Tarkiainen visat i en uppsats i "Nuori Suomi" 1907, en karaktäristisk detalj erinrar om Don Quijotes inbillade ritt genom luften.

Några bestämda stilinflytanden från Don Quijote på "Seitsemän veljestä" torde knappt kunna påvisas. I Axel Hellstens översättning, som stod Kivi till buds, skönjas så gott som inga spår av spanska folkspråkets inslag i originalets ordvävnad. De burleska scenernas ytterliga realism har naturligtvis uppmuntrat Kivi att fullfölja egna ansatser i samma riktning, men även Shakspeare och Holberg gåvo honom sådana föredömen.

En uppgift för sig är studiet av sagorna och sägnerna i "Seitsemän veljestä" och uppgåendet av gränsen mellan lånat och tilldiktat. Härom har åtskilligt skrivits (Se Tarkiainens bok, jämförd med den anförda uppsatsen i "Nuori Suomi" 1907) och mycket torde ännu kunna tilläggas. En svensk-nyländsk ormsaga ("Nyland" II 195 f. jämf. med "Album utg. af Nyländingar IV, 141 f.", som åberopas av Tarkiainen), samstämmer helt och hållet med början av Kivis saga om ryttarn, som rövade ormkungens krona, frånsett den obetydliga olikheten, att ryttarn i folksagan kastar sin kappa och hos Kivi sin hatt till ormarna. Av intresse för Kiviforskningen är även sägnen om dragonen, som rövade en silverbägare av den onde och red in i Helsinge kyrka, vilken Tarkiainen hört i Kivis hemby. I "Nyland" VI finns den på svenska enligt en uppteckning från Källarhult i Hausjärvi, en lägenhet, som i förbigående sagt gränsar till Ridasjärvi by, där Lemmilä hemman hör till de gårdar, som nämnas i romanen.[24] Sålunda flyter i Kivis hemtrakt den svensk-nyländska sagan ihop med den tavastländska och synes redan därför förtjäna uppmärksamhet, frånsett att diktaren kan ha samlat sagomaterial även i Sjundeå.

Källarhultssägnen företer en allmän likhet med ormsagan hos Kivi, men den innehåller också en karaktäristisk detalj, som återfinns i den humoristiska versionen av Kivis legend om martyren, som de hedniska tavasterna murade in i bärget. I "Seitsemän veljestä" varseblir den fromma mannen på sin hålas vägg fem svarta tjurhorn, innehållande diverse läckerheter; i Källarhultssägnen bjuda bärgstrollen dragonen den dryck han begär "mä kuddhorn o toko". Att de svensk-nyländska sagorna gärna förtälja om bärgstroll, ("bärgsråd"), vaktande rika skatter; och bärgtagna jungfrur (jämför Kivisagan om den bleka mön), behöver knappast nämnas. Ej häller saknas befriarn, som slår trollet ihjäl och vinner den bärgtagna till brud. Om sagomotiven erinrar för resten också romanens ytterkontur. Även i svensk-nyländska sagorna ströva brödraskaror, ofta sju bröder, omkring i skog och mark, upplevande underbara äventyr och yngsta brodern är vanligen kvickhuvudet, som räddar de andra ur någon fara eller utmärker sig framom dem. (Se Nyland II, 344; VI, 151).

Vilka främmande inflytanden Kivi än må ha mottagit och omsatt i "Seitsemän veljestä", såsom relativt obetydliga skola de alltid framstå, jämförda med de förebilder han skapat sig själv i sin egen tidigare diktning. Uppslag, som utvecklas i romanen, finnas bl.a. i "Kullervo" och i dikten "Härkä-Tuomo", men framför allt har "Seitsemän veljestä", framvuxit ur "Nummisuutarit". I denna stora komedi målas samma miljö, bylivet i Nurmijärvi, ramad av samma landskap. Redan skomakar Tobias prisar "den fria, ekande furumon", Niko "de välkända backarna, stenarna och stubbarna", husbonden på Karri den brinnande sveden i vildmarken. Redan i "Nummisuutarit" ha vi lärt känna några av romanens typer. Esko med den yviga linluggen, som reser sig på ända, när han blir vred, utgör, som tidigare antytts, förebilden för Juhani, är hetsig, överdriven och i viss mån fantasirik som han, dum som Timo. Iivari är en tjuvpojkstyp i släkt med Eero; Martta liknar Timos argsinta hustru. Klockarfiguren är densamma i båda verken. Vi ha också i "Nummisuutarit" bevittnat slagsmålen och superiet och fått en inblick i Tavastehusresornas farligheter. Kristendomens och kyrkans roll i detta folkliv belysas ur liknande synpunkter som senare i "Seitsemän veljestä", djävulstron illustreras drastiskt. Också pietismen berörs. Stilistiskt sett rymmer "Nummisuutarit" så gott som alla originella drag, som sedan, delvis rikare utvecklade, återfinnas i romanen.

IV

Stil.

Realistiska drag.