I "Seitsemän veljestä" sammanföras två språkarter: den refererande framställningens, som är tavastländskt färgad skriftfinska och dialogernas, ur vilken bygdemålet bryter fram. I det sätt, varpå Kivi låter detta ske, ligger, — synes det mig — nyckeln till hans realistiska stil. Medan andra författare bjuda till att träffa allmogetonen antingen genom att omsorgsfullt återge varje ord på bygdemål eller genom att aptera vissa ord eller syntaktiska vändningar en gång för alla, går Kivi tillväga med regellös subjektivitet. Han rör hänsynslöst ihop skriftspråk och bygdespråk i sin strävan att i varje ögonblick finna det mest målande. Brödernas samtalsspråk genomlöper alla arter från de befängdaste och grövsta uttryck ur allmogeslangen, som bryta fram, då man är uppretad eller full, till den sävliga Aapos kvasijuridiska hårklyverier eller Simeonis fromma förmaningar.
De flesta andra författare låta de uppträdande personerna röra sig med enskilda, för dem karaktäristiska uttryck, men hos Kivi tala alla sju bröderna och t.o.m. en del bipersoner såsom klockarn och Taula-Matti genomgående individuellt. Tuomas uttrycker sig som en vanlig bonde, Aapo som en nämndeman, Simeoni som en lekmannapredikant, Eero som en spjuver, Timo som en fjosker, Juhani och Lauri på växlande sätt efter humörets svängningar från den ena ytterliga stämningen till den andra, men nästan alltid så, att personen känns igen bakom orden. Kivi söker, som sagt, i varje ögonblick de starkaste, saftigaste och mest karaktäristiska uttrycken. Finner han dem icke i folkmålet, griper han även i dialogerna ogenerat till det litterära språkets hjälpmedel. Såsom Tarkiainen anmärker, kan en och annan malör då hända honom: av fruktan att låta personerna säga någonting blackt och intresselöst låter han dem komma med någonting uppstyltat.
Med tillhjälp av folkspråket bildas två av de mest genomgående och starkast framträdande dragen i den realistiska Seitsemän veljestä-stilen. Först och främst bör källan till de talrika arkaismer, som tillhöra predikostilen och härflyta ur bibeln, andakts- och psalmböckerna, icke alltid sökas direkt i den religiösa litteraturen utan även i folkspråket, som med synnerlig förkärlek uppsuger uttryck av denna art och på samma sätt som Kivi brukar dem i humoristiskt syfte.[25] Om något exempel alls behöver nämnas, kan Lauris predikan åberopas för att klargöra hur Kivi begagnar av allmogen upptagna predikospråksuttryck. Härmed förnekas icke, att han såsom Tarkiainen visar, upptagit talrika lån direkt ur den religiösa litteraturen, i vilken han var väl bevandrad. — Även juridiska termer, som sipprat ut i folkspråket och där formats om, återfinnas hos Kivi (protokolli, supplikaani m.fl.)
Som ett annat anmärkningsvärt särdrag framstår textens starka uppblandning med svenska ord. Allmogefinskan i Kivis böcker är i detta avseende typisk för språket på hans tid inom stora delar av Tavastland.[26] Till Tavastland räknar jag då med Kivi även det så kallade finska Nyland; "Jukolan talo, eteläisessä Hämeessä" o.s.v. lyder ju romanens första rad!
Vårdnaden om allmogespråkets äkthet kan ensam för sig ha förmått Kivi att låta svenska och genom svenskan införda utländska ord spela en så framträdande roll jag genast skall visa att de göra. Men han insåg helt visst också denna språkegenhets värde som uttrycksmedel för situationernas humoristiska skiftningar. Och ännu ett tredje mål kunde vinnas på denna väg. Det sätt varpå bröderna använda de svenska orden — samt de få ryska — karaktäriserar deras kulturnivå. Bristen på hyfsning inom de s. k. lägre samhällsklasserna röjer sig ibland mycket påtagligt just i benägenheten att i dekorativt syfte blanda upp modersmålet med förvrängda eller missförstådda främmande ord. Då Kivi fångar detta drag hos sin tids Nurmijärviallmoge, karaktäriserar han i likhet med Cervantes, Holberg och många andra en sida hos obildningen, som synes vara tämligen oberoende av tid och nationalitet. Oftast sammanfaller även hos den finska författaren intrycket av obildning med en komisk effekt: "västingin takaportista ulos" (76); "ruuvaappas kurkkuas; se on jo täydessä tämmingissä" (82); "en kiltaa minäkään tuota rangaistusparakraaffia" (161); "traakspiki" (310); "suurikelmin jaaritukset" (364); "Toukolan juupelit" (446); "pikenttipoikia"; "huuda niinkuin mies pruukkaa" (513); "katsos, jos nytkin sinua vähän tuhtaan" (581).
Klarast framstår kanske de svenska eller genom svenskan inkomna utländska ordens roll vid det naturtrogna återgivandet av Nurmijärvispråket samt deras betydelse för den komiska effekten, när de i livliga scener följa tätt på varandra.
Timo. — — Mutta nyt tulee etees toista sorttia kalua. Katsoppas tuossa lillipoikiasi, Tuomasta ja Eeroa, tuossa noin.
Lauri. Häh?
Timo. Katsoppas tuossa lillipoikiasi, Tuomasta ja Eeroa, tuossa noin.
Lauri. Häh?