Timo. Pappi praakaa kolme kertaa, mutta hän saa makson.
Juhani. — — sanoitko sinä minua häyrypääksi kukoksi?
Lauri. Sanoin sinun vielä nuijapääksi sonniksikin.
Juhani. Praa, veli, praa. (299 f.).
Av stark burlesk effekt är sammanställningen av ett ryskt ord med ett svenskt: "Smatrii, kubbe"! (501), ett uttryck, som erinrar om ordsammansättningen "drastu-kamraatia" i "Nummisuutarit" ("Valitut teokset", I, 136), där de svenska orden också äro påfallande många och göra samma verkan som i "Seitsemän veljestä". Bland de talrika maskerade tautologierna, ofta lånade från bibelspråket eller folkspråket (eller från det förra genom det senare) förekomma åtskilliga, i vilka ett (eller flera) led utgörs av ett svenskt ord eller ett genom svenskan förmedlat utländskt kulturord. Svenskan fyller i detta fall hos Kivi samma uppgifter som tyskan, franskan och latinet i Holbergs berömda tautologiska stilfinesser. Exempel: korealla kädellä, lilli-hankulla (58); komsarjus eli sudenkutsija; — protokollissa ja suplikaaneissa (122); jumalan sotamiehiä, Kristuksen soltaatteja (186); ventta-holl (210); tarinat ja historjat (277); pakanat, Krekiläiset ja Prekiläiset (308); traakspiikin rautanauloja (310); koukkua, punttia ja pykälää (360); äkseeraa ja rikeeraa (425); konstia ja koukkua (467); lillipoikaseni (499); uutelias, nyfiiki sanoo ruotsalainen (514).
En verkningsfull tautologi är uttrycket tyyriisen, tyyriisen makuvariin (389).[27]
En egenhet, som kan iakttagas i finsk prosa överhuvud och som i "Seitsemän veljestä" ofta söndrar det konstnärliga intrycket, är upprepningen av samma ord flera gånger efter väl korta mellanrum.[28] När då synonymer tillgripas för att undvika den hotande enformigheten, kan ett svenskt ord redan genom sin humoristiska biton höja stilens både realistiska och poetiska värde: — — "mutta ulos pihalle astuu Juhani, astelee kuin huoneeton tonttu, tietämättä minne hän astuis. Tuolla Jukolan seinän takana hän nyt pasteerailee edestakaisin — ". (524).
Jag anför ännu en rad svenska lånord för att stöda min uppfattning om sådana ords betydelse för stilens folkliga och realistiska drag: kukkomaakari (14); förpiiskattu (32); persoona (62); mälli (smäll, 77); knalleja (83); hustote til (84); paakelssi (90); kroossi (krås, 182); turski (183); tassu (204); prykätä (219); trahtamentti (291); vapriikki (291); punttirulla (291); skool (298); plootuja (303); tamppusäkki (303); "synta tei" (307); kaprokki (307); peijooni (311); tiima (316); leksotella (321); trahtööriviina (410); sapatti (415); engelsmanni (424); värvinki (425); rätinki (431); hunööri (455); kanalja (457); pelimies (494); "kubbe" (gubbe, 500); jupileeraus (506); lillinen (508); klipparimikko (514); kalaasi (517); musiikki (521); toosa (527); piplia (556); kuurata (579).
Flera av orden här ovan förekomma många gånger i skilda delar av verket. Andra lånords svenska ursprung, som annars icke framträder så skarpt, understryks genom de former, i vilka de förekomma hos Kivi: klasi, kraatari, provasti, sunnuntaki o.s.v. Slutligen användas en mängd ord, vilkas egenskap av lån kanske icke sticker en västfinsk läsare i ögonen, då de — som hos Kivi — användas i vardagligt sammanhang, men som dock bidraga till det intryck af uppblandning, man får av Kivis prosa. Hit höra: meinata, tykätä, pelata, nätti, likka, paatti, värkki m.fl.
Det svenska stilinflytandet i "Seitsemän veljestä" — jag tillägger några iakttagelser, som icke beröra stilens realistiska drag — inskränker sig icke till lånorden. En del finska ord användas i betydelser, som man gav dem på Kivis tid under inflytande av svenskt språkbruk, men som nu övergivits. Också i numer ogiltiga sammanställningar och sammansättningar förmärks en dylik påverkan. Exempel på egendomligheter av det förra slaget: "huoneelliset askareet" (590) (de husliga göromålen); "silmänosoite" (591) (ögnasikte) och av det senare slaget: "Aatelkaas perään" (442), (tänk efter); "Ventla mekasteli miehensä päälle" (238), (Vendla "domderade" med sin man); "sisääntuloja" (589), (inkomster).[29]