Invecklade och tunga meningar förekomma talrikt såväl hos Kivi som hos äldre och samtida finska novellister: Yrjö Koskinen, K. Bergbom, Th. Hahnsson, K. J. Gummerus.[30] Delvis har denna satsbyggnad förmodligen konstruerats under intryck av svenska prosastilen från adertonhundratalets förra hälft och mitt, som då långt mer än i vår tid tyngdes av främmande ok: latinskt, franskt, tyskt.[31] Men tack vare sitt temperaments rörlighet förmår Kivi göra även en invecklad satsbyggnad elastisk. Och i dialogerna (ibland även i de refererande partierna) möter man typiska meningar av helt annat slag, som bidraga till det realistiska intrycket genom sin på sak gående korthet (se t.ex. sid. 525).

Detta är det sällsynta med Kivi som stilist:

Emedan han själv tillhör Nurmijärviallmogen, behärskar han dess mål i en omfattning, som en författare av annan samhällsklass icke kan nå fram till. Han känner ordförrådets alla skikt och gör sina bästa fynd i de lägsta, dit en främling sällan får blicka in, emedan allmogen instinktmässigt håller tillbaka de ursprungligaste eller grövsta orden, såsnart en utomstående är tillstädes. Denna förmån delar Kivi visserligen med hela skaran av bondeförfattare i olika länder, som skildra allmogeliv på allmogemål. Men av dessa andra har kanske ingen stigit så högt över sin miljö som denna finska skald. Han torde vara ensam om den litterära bragden att ha bevarat allmogestilens hela friskhet och grovkorniga realism, samtidigt som han skapat odödliga stilvärden i konstpoesins plan. Kivi kan därför icke jämställas med andra bygdeförfattare. Bland dem som försökt sig på allmogeskildringar är i Finland endast Runeberg, i Sverige endast Almqvist hans vederlike som skald. Den senare gav sig någon gång in på att låta sina gestalter tala folkspråk ("Skällnora kvarn" 76 f.; 108.) (Hänvisningarna till Almqvist hänföra sig till "Valda skrifter" utg. av Ruben G:son Berg.), men då man läser Kivi, märker man tydligare än annars, hur föga Almqvist behärskade folkspråkets tonfall.

Då Kivi lät råheten i allmogelivet framträda, skydde han icke att gripa till ett språk, som verkligen var rått. Prosten kallas av Juhani i vredesmod "rasva ja makkara rovasti", (flott- och korvprosten),[32] och man önskar honom på uppbördsdagen en "kattpiråg" (kissapiirakka), — "Paltamon kalakukko, jossa kissa, karvainen kissa on moskana sisällä", (en fiskpastej, lik den berömda pastejen i Paldamo, med en söndermosad, hårig katt uti). Eero önskar, att den högvördige i anledning av detta eleganta skämt måtte hålla en straffpredikan så rasande, "että repee tuo rasvainen mahansa, repee kerran remahtaen vaan" (att hans istermage rämnar, kratschar sönder med en smäll). Härtill Juhani: "Niin! ja sitten peijakas hänen periköön, ottakoon hänen niskaansa ja lennättäköön häntä niinkuin pirun on tapana pappia lennättää" (Ja! och så må den onde ta honom i nacken och låta honom flyga, som fan brukar med präster) (90). Medan en annan samtida författare på sin höjd skulle tillåtit sig att under måltidsgrälet på sid. 130 låta Juhani säga "suus kiini" (håll munnen), låter Kivi honom fara ut i följande tillmälen: "kitanne kiinni!" (stäng era gap!); "pidä leipäläpes kiinni, saatpa muutoin tästä kinttuluusta vasten kuonoas — — Sen sanon ja taukoon syömästä, koska säkkini on täysi" (täpp ditt bröhål,. annars får du på tryne med de här hasbene — — Det säger jag och slutar äta så snart min säck är full). När Kivi skall säga, att var och en tagit sig en kraftig morgonsup, lyder det: "jokainen oli kumonnut naamaansa huikean aamuryypyn", ("stjälpt" i sin nuna o.s.v.) Den rikligaste och tillika svårast översättliga samlingen av råa och rustika uttryck möter man i Lauris "predikan" på Djävulsstenen: "Kärkölän neitseet, narssut ja naasikat" (Kärkölä jungfrurna, slinkorna och slynorna); "sinä klasia kilistit ja likkoja likistit" (du klingade med glasen och klämde om flickorna); "avaa korvaläpes" (öppna dina örongluggar); "viisi nokkelata naaraa" (fem flinka honor); slutorden "ammen plottis" o.s.v.

Jag nämner till sist några av de starkaste realistiska uttrycken, anförda av Ahlqvist såsom prov på Kivistilens råhet och uselhet.

Kivi låter Timo beskriva, hur han som barn föreställde sig åskan: "Jumala jyrää peltoansa, aattelin minä, jyrää ja livauttelee oikein makeita iskuja sonninsuoroisella piiskallansa" (107), (Gud vältar sin åker, tänkte jag, vältar och slår präktiga smällar med sin tjurlemspiske). Det får kanske tilläggas, att allmogen verkligen förfärdigade piskor av det chockanta materialet och ännu i dag fortsätter med att göra det Orden i Timos mun voro lika barnsligt oskuldsfulla som realistiskt målande.

Det andra av de två fasaväckande uttrycken återfinns i en av Juhanis repliker till Viertolapatronen: "Ja sinun aatelisuutes? sen päälle tehköön pienen konstin meidän vanha nilkosilmäinen kukko" (Och ditt adelskap, däri må vår gamla naketögda tupp göra en konst.) Denna replik ströks ur Finska litteratursällskapets senare upplagor och återfinns icke häller i den av mig citerade texten. En tredje passus lyder: "Tulipas — — eräs vanha varis — — levitti koipensa ja laski jotakin valkoista, joka putosi alas ja ruiskahti poikaa ja tyttöä vasten otsaa, pläiskähti vasten pläsiä vallan" (48). Orden, som jag ej kan återgiva på svenska utan att de förlora sin konstnärliga reson, äro onekligen osmakliga, men fylla förträffligt sin karaktäriserande uppgift. Man ser framför sig Eeros oförskämda tjuvpojksfysionomi, då man läser dem.

Den publik, som bildade sitt omdöme om "Seitsemän veljestä" efter Ahlqvist, måste stanna vid uppfattningen, att uttryck av denna art jämte svordomar och okvädinsord voro den realistiska Kivistilens huvudkännemärken. Men det förhåller sig icke så. Kivis smidiga stil växlar med situationerna och hans verklighetsåtergivning finner andra uttrycksmedel, då han själv berättar, än då han låter personerna tala, medan även dialogens av folkspråket färgade repliker förete en rik skala av skiftningar.

Jag skall ur de berättande partierna anföra prov på Kivis realistiska stil i dess lugna jämviktsläge.

Först några drag ur människoskildringen!