"Niinpä hyyrteisissä metsissä hiihtelivät he mäkiä ylös ja alas — — ja kauas paistoi miehen avoin ja ruskea rinta" (375). (Så skidade de backe upp och backe ned i de rimfrostvita skogarna och långt bort lyste männens öppna och bruna bröst). — "Läksivät he matkaan: Aapolla kainalossa heidän isänsä vanha virsikirja, Simeonilla 'Huutavan ääni', mutta punakansinen aapiainen kourassa astelivat Juhani ja Timo" (409). (De begåvo sig på väg: Aapo bar under armen deras fars gamla psalmbok, Simeoni "En ropandes röst", men med en rödpärmad abc-bok i handen stegade Juhani och Timo); "Sisään astuivat Toukolaiset, kokoontuivat vasemmalle, oven ja sivuakkunan välille. Siinä he seisoivat vakavina, pidellen kukin lakkiaan huultensa edessä. Näkyi heidän joukossansa Kissalan Aapeli, joka viistoon kohden ovea katseli taaksensa, näkyi Kuninkalan Eero, seivästellen silmillänsä lattiata. Lähellä heitä akkunan ääfessä istui Mikko viuluinensa kierrellen mälliä poskessaan ja syljeskellen. Hänen polviensa nojalla seisoi pikkutallukkainen, isänsä silmäterä. Mutta pöydän edessä, pattisauva kourassa, seisoi lukkari, valmiina alkamaan puhettansa, joka ravistelisi selkämunia; ja tuikea oli hänen muotonsa. Karautellen kurkkuansa ja sivellen etusormellaan ja peukalollaan leukansa alle, hän katsahteli, mulautteli ankarasti oikealle Toukolan miehiä kohden, mulautteli vasemmalle, jossa pöydän ja pohjoisen sivuakkunan välissä seisoivat Jukolan veljekset, äänettöminä tuijotellen permantoon alas" (526 f.). (In stego Toukolakarlarna och ställde sig till vänster, mellan dörren och sidofönstret. Där stodo de allvarliga, envar hållande mössan för munnen. I deras flock syntes Kissala-Abel, skelande bakåt mot dörren. Där syntes Konungs-Eero glosande mot golvet. Nära dem, vid fönstret, satt Mikko med sin fiol, vändande bussen med tungan och spottande. Stödd mot hans knä stod en liten flickunge, sin fars ögonsten. Men framför bordet, med knölpåk i näven, stod klockarn, färdig att börja ett tal, som skulle tränga genom hjärtan och njurar, och bister var hans uppsyn. Harklande sig och strykande sig om hakan med pekfingret och tummen, blängde han stint åt höger på Toukola-karlarna, blängde åt vänster, där Jukolabröderna stodo mellan bordet och norra sidofönstret, tysta och stirrande mot golvet).

Vidare några realistiska naturmålningar!

"Talvi tuli, lumi peitti maan, aholla kiertoili vinkka tuuli ja rakenteli kinoksia vasten pirtin seiniä" (372). (Vintern kom, snön täckte jorden, över sveden virvlade den vinande blåsten och byggde drivor mot stugans väggar). — "Kauhistava oli hetki; verikuumaksi tuntui ilma" (325). (Förfärlig var stunden; blodhet kändes luften). — — "sen (huoneen) poutaisella katolla hyppeli päivän hopeakimmeltävä lämmin" (481), — — (över dess [husets] solstekta tak dansade dagens silverglänsande värme); "Läksivät he miehissä kulkemaan eteenpäin; ja myrskyksi tuimeni tuuli, koivisto humisi ja taipui, ja milloin paistoi aurinko lempeästi, milloin peittyi se taasen ihanien hattarien kohtuun, jotka vilkkaasti lentelivät korkeudessa lentelivät pohjoisen ajamina kohden kaukaista, kaarevaa taivaan reunaa. Vaelsivat he mäkiä ylös ja alas, ja suloinen oli veljeksille tämä vaellus ja tämä myrsky, kun lähenivät kotonsa kunnasta lounaisessa" (508 f.). (De begåvo sig allesamman åstad; och blåsten växte till storm, björkskogen susade och sviktade, och än sken solen blitt, än dolde den sig åter i härliga strömolns sköte, vilka, drivna av nordan, snabbt ilade genom rymden mot himmelns fjärran, bågiga rand. Sålunda färdades de, backe opp och backe ned, och ljuvlig var för bröderna denna färd och denna storm, när de nalkades hemmets kulle, som höjde sig i sydväst). — — "ja kaatoi heidän luotinsa valkeaturkkisen jäniksen lumisen näreen alla, kaatoi koirasmetson, joka kylmästä kömpelönä, höyhenet pörrössä, istui kuusen partaisella oksalla synkeän korven ja jylisevän nummen rajalla" (115), ( — — och deras lod fällde den vithåriga haren under den snöiga granen, fällde tjäderhanen, som, styvnad i kölden och med uppburrade fjädrar, satt på den skäggiga grenen av en gran på gränsen mellan den dystra vildskogen och den ekande mon).

Slutligen må anföras några poetiska bilder, utmärkta genom realistisk åskådlighet: "Elämä ja kuolema ovat iskeneet toinen toisensa kamaraan kuin kaksi koiraskarhua" (229). (Livet och döden ha huggit tag i varandras svålar som två björnhanar). "Riippuen kiikissä pimitti karhu koko Turkkilan tuvan kuin taivaalla sakea ukkospilvi" (254). (Som ett tungt åskmoln förmörkade björnen hela Turkkila stugan, där den hängde vid en slå). "Edella karkasi ilves, jonka silmät kirkkaina välähtelivät, kirkkaina kuin kaksi peiliä päiväisen valossa" (374). (Framför löpte lodjuret, vars ögon blänkte klart som två speglar i solljuset). "Lokaisilla kasvoilla ja vaatteilla istuivat he rattailla kuin kaksi varista sateessa" (386). (Med smutsiga ansikten och kläder sutto de i kärran som två kråkor i rägn). "Isäntä — — punoittaen kuin hiilistö aamusta iltaan" (390). (Husbonden — — blossande som en glödhög från morgon till kväll).

Sålunda lysa stilens realistiska drag igenom i de mest olika stämningslägen från de burleska uppträdena, för vilka språkets rustikaste uttryck utnyttjas, ända upp till de poetiska bilderna, där romantiska poänger springa fram vid sidan av de realistiska. Ett noggrannare studium skall emellertid upptäcka i dem mer fördolda valörer än de redan berörda. Det kan visas, att den rika individualiseringen av företeelserna framför allt har vunnits genom fina skiftningar i den realistiska framställningen.

Tack vare de grovt målande kraftorden observerar man mycket snart Juhanis huvudegenskaper. Till dem hör hans skrytsamhet. Han lämnar ingen i okunnighet om sin förträfflighet, om sin betydelse som brödraskarans äldsta medlem och ledare. Men hur mycket mer individualiserad och psykologiskt fördjupad blir icke denna ständigt understrukna egenskap genom repliken "Oi sinä — — mustalaislunttu! miksi hylkäsit minun talonpojan, oikein savitalon pojan, vanhimman pojan?" (52). (Å du — —: sigenartös, varför försmådde du mig, en bonde, sonen av en gård med lerjord, äldsta sonen?). Att de sju bröderna äro synnerligt skrala i sin "kristendomskunskap" utläggs ofta och med starka ord, men den djupaste inblicken i deras sätt att uppfatta prästens och klockarns lärdomar får man av en fin stilistisk vändning i Juhanis replik: "Ellei tämä aapiskirja olisi Jumalan sanaa, Jumalan oma kirja, niin säpäleiksi, säpäleiksi paikalla tämä kirja!" (49). (Om inte denna abesbok vore Guds ord, Guds egen bok, skulle jag riva den i bitar, i bitar!). Med stor karaktäriseringsförmåga formas även följande yttrande av Juhani under julkvällskalaset: "Yötä on monta, mutta joulu on vaan kerran vuodessa, ja sentähden iloitkaamme nyt. Iloitse, sinä jouluhuone, iloitse koko Israelin maa! Tänä yönä, tällä hetkellä on tapahtunut suuri ihme Babylonin kaupungissa" (214 f.). (Nätter finns det många, men jul är det bara en gång om året och därför: låtom oss glädjas nu! Oläds du julehus, gläds hela Israels land! Denna natt och denna stund har ett stort under timat i staden Babylon!).

Ypperligt är ordvalet också då Juhani skall uttrycka sin avsky för klockarstugan, där katekesläsningen försiggår: "Maarstrannista pois, Sipirjasta pois, pois hirmuisesta aarniosta, kuin seitsemän luotia kanuunan kidasta!" (75). (Bort från Marstrand, bort från Sibirjen, bort från det här förskräckliga drakboet liksom sju lod ur kanonens gap). Efter det misslyckade frieriet yttrar den jämförelsevis hyfsade och allvarliga Tuomas: "Me olimme kovin mahdottomia. Sen näytti tytön pilkallinen irvistys". Juhani: "selkään hän tarvitsis, koko lunttu. — — Varro naasikka — — ". Den fåraktiga Timo. "Mutta jos olisimme astuneet likan eteen mustassa verkatakissa — niin olisipa, koira vie! tullut asiastamme sekä munia että poikasia!" (50). (Tuomas: Vi var för omöjliga. Det såg man på flickans hånfulla grin. Juhani: Stryk borde slynan få; vänta bara, din slinka — —. Timo: Men om vi skulle ha stigit fram till flickungen i svarta kläder — så visst hade det, ta mej raggen, blivit både ägg och ungar av vårt ärende). Ett mästerstycke av realistisk stil är Aapos beskrivning av en duglig bondhustrus arbetsdag (26 f.). Alla sysslor, begynnande med den tidiga morgonens, beskrivas i tur och ordning, och när värdinnan äntligen är beredd att söka vila, inskjuter Kivi ännu en detalj: "kallistuu hän siunaten vuoteellensa" (lutar hon sig ned på sin bädd i det hon välsignar sig), som med sin överlägsna karaktäriseringskraft kastar ett förklarande ljus över hela den föregående, i och för sig målande, skildringen.

Ett genomgående, realistiskt stildrag tillförs framställningen genom en benägenhet för noggranna topografiska orienteringar, som Kivi har gemensam med Almqvist. "Seitsemän veljestä" är fylld av målande och vackra, vanligen med få ord angivna och aldrig tröttande topografiska detaljer. Ortnamnen, ofta poetiskt värdefulla, äro mycket talrika. Väderstrecken spela vid skildringar av gårdar och byggnader, landskap, färder och vandringar en roll, som kanske bäst förklaras ur Kivis jägarliv, liksom hans kärlek till vildmarksvidderna lätt kan läsas fram t.ex. ur beskrivningen av utsikten från Impivaara. När läsarn första gången förs dit opp, skildras landskapet i detalj: först i söder, så i norr, öster, väster. Denna skildring spelar omedvetet in i hans fantasi under den vackra scen långt fram i verket, då Juhani blåser i den väldiga näverluren för att ge tillkänna den vilsegångna Simeonis hemkomst för bröderna, som hålla skallgång runt om i skogen. "Mutta nytpä koivutorvi juhlallisella äänellä mylvähtikin ja kiljahti. Etäälle kohden kaikkia ilmoja kiiriskeli kaiku ja kohtapa kuului iloisia vastauksia idästä, lännestä, pohjoisesta ja etelästä, kuului riutuen ja heikeästi sinimetsien ikuisen kaukaisesta hämärästä" (394 f.); (Men se, nu bölade och ylade näverluren med hög röst Långt bort, mot alla väderstreck, ilade ljudet och snart hördes glada svar från öster, väster, norr och söder, hördes förtonande och spröda ur blåa skogarnas evigt fjärran skymning).

På samma sätt får ett ortbeskrivande drag betydelse för stämningar, som utvecklas senare, då Kivi om Vehkala äng, där den ofta berörda åskvädersscenen försiggår, meddelar upplysningen, att den "famnas av dyster granskog", eller då han beskriver Djävulsstenen: "Och denna sten — — var ett nästan fyrkantigt, famnshögt klippstycke och stod i ödemarken omkring trehundra steg från svedens rand".

Romantiska drag.