Kivi ägde skarpt sinne för livets realiteter, men han var också en drömmarnatur, levande i stämningar, som avsatte romantiska drag i hans diktning. En drömsk dager vilar ofta över företeelserna i "Seitsemän veljestä". Ibland utlösas ur Kivis roman även känslor, som direkt framsprungit ur hans upplevelser.

I ljuset av skaldens dystra liv bör man se sådana rader som: "He istuivat, sydämmessänsä pimeä, iankaikkinen yö" (422), (de sutto med en mörk, evig natt i sina hjärtan) eller skildringen av Simeonis flykt till skogen efter de bedrövliga dryckesbragdema på Tavastehusresan: "-— Mutta synkkä ja autio, kuin syksyn metsät hänen ympärillään, oli myös hänen sydämmensä. Kauan hän asteli sammaleista korpea, asteli viimein kivistä, mustikanvartista maata, ja murheellisesti huokaili kellastunut koivisto käydessä kolkon tuulen. Mihin piti hänen vaeltaa metsien pyörryttävissä saleissa? Mihin piti paeta miehen, koska iloton ja pimeä oli elämä ja pimeä kuoleman yö?" (388). (Men dystert och ödsligt, som höstskogarna omkring honom, var hans hjärta. Länge vandrade han i den mossiga vildmarken, steg slutligen över stenig grund, bevuxen med blåbärsris, och sorgset suckade den gulnade björkdungen i den kulna vinden. Vart skulle han färdas i skogarnas svindlande salar? Vart skulle en man fly, när livet var glädjelöst och mörkt och mörk även dödens natt).

Men dessa omaskerade utbrott av tungsinne äro jämförelsevis sällsynta och det blir nu min uppgift att visa, hur den mörka synranden kring Kivis liv speglas i enskilda, karaktäristiska uttryck. Svårmodet silas in i språket, färgande dess stämningsbotten, och på detta sätt bildas ett icke-realistiskt stilelement av starkt personlig art.[33]

Detta framträder kanske ingenstädes på samma gång så poetiskt överlägset och så organiskt hopvuxet med de komiskt och burleskt realistiska stilelementen som i skildringen av ett supgille på senhösten i den kyliga vindskammarn på Tammisto torp och Timos hemfärd därifrån:

"Tammiston vuleässä ullakkokammarissa he kallistelivat mustaa, kiiltävätä pulloa, haastelivat hartaasti, laulelivat ja halailivat armahimpina ystävinä. Niin he viettivät kaksi yötä ja päivää, hurraten ja lauleskellen ja huolettomasti heitellen hareita silmiänsä korkean kammarin tuulisesta akkunasta ulos. Katselivat he yli lantaisen tarhan, yli olkisen ometan, yli kivisen mäen, yli peltojen ja niittujen, aina Lemmilän kaukaiseen suohon jonka kohdalla, ylhäällä pilvien rajalla, sinkoilivat joutsenet, kiertoilivat sinne tänne muuttoretkellänsä eteläisiin maihin. Niinpä he välinpitämättömästi katselivat, laimeiUa vuohensilmillänsä katselivat, rallailivat ja keikuttelivat päätänsä, jossa ihanasti läimähteli, huimahteli; ja kaukana heistä oljentelivat kurjan, tavallisen ihmislapsen samt ja mielimurteet" —— — —

"Äänetönnä ja karmealla naamalla päättyi Timo nyt astelemaan kohdan kotoa: asteli kihnustaen pitkin kujaa, asteli murheellista mäkeä ylös, muistellen Kekkurin kiivasta emäntää. Surkeasti riippuivat miehen verkahousut, ja housujen sekä punaraannollisen liivin välistä molkahteli paita jul masti ulkona; pieninä, verenponnistamina tuijottelivat silmät hänen päässään, koska kän, tukka tuhannessa taakelossa, käyskeli Kekkuriin päin; ja kauas kajasti miehen avoin rinta, kajasti ja punersi kuin kuparikattilan kuurattu kylki. Niin asteli hän jynkällä mielellä, ja vihaisesti katsoivat häneen metsät, vuoret ja laaksot. Kellastunut koivu tuossa kanteli hänen päållensä kovin, synkeä kuusi hänen päällensä kanteli, ja mustana, purevana tonttuna seisoi tien vieressä teevaskanto; koko luonto, ennen niin armas, näytti hänelle nyt emintimän armottoman muodon —— — —

"Ken ikänä tuli häntä vastaan tiellä, nuori tai vanha, mies tai nainen, tuskinpa viitsi han yhtään ainoata kertaa mulauttaa silmäänsä heidän puoleensa, ja vaivoin olisi hän enemmin tällä retkellä tehnyt, vaikka itse Suomen suuriruhtinas olisi käynyt hänen ohitsensa kivisellä polulla" (578 f.).

(I den kyliga vindskammarn på Tammisto vickade de ideligen på den svarta, glänsande flaskan, talade ivrigt och andäktigt, sjöngo och halsade varandra som de såtaste vänner. Så tillbragte de två nätter och två dagar, hurrande och sjungande och sorglöst kastande dimmiga blickar ut genom den höga kammarens dragiga fönster. De blickade över den dyngiga fägården, över det halmtäckta fähuset, över den steniga backen, över åkrarna och ängarna ända till det avlägsna Lemmilä-kärret, varöver, högt uppe vid molnens rand, svävade svanar, kretsande av och an på sin flyttningsfärd till sydliga länder. Så stirrade de liknöjt ut, stirrade med sina matta getögon, trallade och vaggade med sina huvun, i vilka det härligt gungade och svindlade; och långt från dem dvaldes det stackars alldagliga människobarnets sorger och kval. — —)

(Tigande och vresig i blicken vandrade nu Timo slutligen mot hemmet: gick hasande längs tåget, steg uppför den trista backen, hela tiden med Kekkuris argsinta värdinna (Timos hustru) i hågen. I bedrövliga veck hängde mannens klädesbyxor och mellan byxorna och det rödrandiga livstycket putade skjortan ut fruktansvärt; små, blodsprängda stirrade ögonen i hans huvud, när han, med håret i tusen tovor, stegade mot Kekkuri; och långt lyste det bara bröstet, lyste rött som den skurade sidan av en kopparkittel. Så steg han på med dystert sinne, och vresigt betraktade honom skogarna, bärgen och dalarna. Den gula björken anklagade honom skarpt, den dystra granen anklagade honom och som en svart ock bitande elak tomte stod stubben vid vägen; hela naturen, förr så kärleksfull, visade sig nu för honom i en styvmoders obarmhärtiga skepnad. — — —)

(Vem hälst han mötte på vägen, ung eller gammal, man eller kvinna, knappast gitte han en enda gång glo på dem, och mer skulle han inte ha gjort på denna färd, om själva storfursten av Finland kommit emot honom på den steniga stigen.)