Överhuvud framträder det personligt svårmodiga draget främst i naturmålningarna![34] Naturintryck, besläktade med dem som strötts in på spridda punkter av den senast anförda skildringen, återfinnas starkt sammandragna t.ex. i Lauris drömsyn, där den flera gånger förut skådade utsikten från Impivaara målas i följande impressionistiska ord: "Ja hän näki allansa synkeän maailman käärittynä syksy-illan ikävään hämärään. Hän näki Impivaaran jyrkän vuoren, mutta mittaamattomassa, mieltäpolttavassa kaukaisuudessa, näki siellä iltaisten metsien keskellä tuon alakuloisen pirtin" (346). (Och under sig såg han den dystra världen svept i höstkvällens trista dunkel. Han såg det branta Impivaara-bärget, men i ett omätligt, själsbrännande fjärran, han såg i de kvällsliga skogarnas mitt den vemodstryckta stugan).

I dessa citat finnas redan flera av de ofta återkommande stämningsord, som förläna naturtavlorna (och även andra partier) den dystra, personliga färgen: alakuloinen, murheellinen (murheinen), kolkko, pimeä, synkeä (synkkä) med motsvarande substantiv- och verbformer. Dessa ord rymma ibland ett starkt stämningsinnehåll:

"alakuloinen syyskuun ilta" (112), (den sorgmodiga höstkvällen); "kuihtuva koivu — — — alakuloisesti nyökytellen päätänsä iltatuulessa" (156), (den vissnande björken, sorgset nickande i aftonvinden); "Iöyly haihtui kylmänkiljuvaan ilmaan alakuloisen, vaalean taivaan alle" (373), (ångan fördunstade i den brakande kölden under den bleka himmeln);

"niin asteli hän kodistansa ja murheellisesti paistoi ilta" (150), (så lämnade han sitt hem och sorgset lyste kvällens dager); "kohden murheellista Impivaaraa" (347), (mot det sorgbundna Impivaara); "katseli aurinko murheellisella silmällä" (462), (såg solen med sorgset öga); — — "kauas kiiriskeli kamoittava jyrinä, — — satoi ankarasti ja metsä murheisesti kohisi" (544), (långt bort rullade det fruktansvärda mullret — — det rägnade våldsamt och skogen brusade sorgetungt).

"kolkko metsän ranta" (437), (den ödsliga skogsranden); "kolkosta ikävyydestä lakastuu miehen mieli" (467), (i ödslig ledsnad förtvinar mannens sinne); "kylmään, kolkkoon yöhön" (583), (i den kalla, ödsliga natten);

"he astuivat pimeään kuusistoon, ja kolkkona seisoi luonto heidän ympärillänsä" (232), (de trädde in i den mörka granskogen och ödslig stod naturen omkring dem); "ja yli tämän taipaleen juoksi vaivaloinen tie suon toiselle rannalle, jossa taasen alkoi pimeä korpi" (156), (och över denna terräng löpte den ömkliga vägen till kärrets andra rand, där den mörka vildmarken åter tog vid);

"synkeä on sydämmeni tila" (164), (dystert är mitt hjärtas tillstånd); "synkeänaamaisia, irvisteleviä petoja" (191), (grinande rovdjur med dyster uppsydn); "suo, avara, ympäröity synkeillä metsillä" (258), (ett kärr, vidsträckt, omgivet av dystra skogar); "synkeä ja totinen tosi" (405), (den dystra och obestridliga sanningen); "aatoksissaan kuoleman jäädyttävä synkeys" (421), (med dödens isande dysterhet i sina tankar); "sammutteli hämyistä, mieltäsynkistävää iltavalkeata" (553), (han släckte den skumma, sinnesfördystrande aftonbrasan).

Med utmärkt poetisk verkan använder Kivi ordet riutua (riutumus). Det betyder ungefär tyna, trånande tyna, stilla brista. "Ikävyys kuin riutuva syksy-ilta" (26), (ledsnaden lik en borttynande höstkväll); "nuorten ihanasti riutuvat silmät" (98), (de ungas härligt [i döden] bristande ögon); "ja riutuvat aatokset täyttivät taas veljesten rinnat" (151), (och trånande tankar fyllde åter brödernas bröst); "istuivat (Hiidenkivellä) sydämmissä riutuva toivo" (295), (de sutto på [Djävulsstenen] med ett tynande hopp i sina hjärtan); "kumma riutumus täytti heidän povensa" (490), (en sällsamt ljuv brustenhet fyllde deras hjärtan); "sydämmessä riutuva liepeys" (522), (en trånande vekhet i hjärtat); "jo aurinkoinen laskee, katsoen taaksensa lempeydestä riutuvalla silmällä" (530), (redan sjunker den väna solen, blickande bakom sig med ett i mildhet bristande öga); "ja hiljainen riutumus miesten povessa tuntui" (598), (och en stilla trånad förnams i männens bröst).

En bild av gripande och vemodsfull skönhet skapar Kivi med detta ord i Annas utrop till sitt barn: "sinua en unohda mina, en sinä ilmoisna ikänä, en kuolemassa, sinua, mun sieluni aamun paiste ja illan riutumus, mun iloni ja murheeni ihana" (593), (dig glömmer jag inte, ej i tid och evighet, ej i döden, dig, min själs morgonljus och tynande aftonsken, min härliga glädje och smärta).

Till och med i stilens passiva lägen kan detta ords klang någon gång förläna den naturfriska, realistiska skildringen en hastig, fin skuggning, erinrande om diktarpersonlighetens eget vemodsdrag: "Nyt vinhasti kirmaistiin Kamajan korkeata harjannetta myöten lounaaseen päin, josta päivän riutuva tähti kuusien välistä kuumoitti heitä vastaan" — — (374), (Nu störtade man i vilt lopp mot sydväst längs den höga Kamaja-åsen, där dagens tynande stjärna lyste emot dem mellan granarna).