Kivis stil saknar ingalunda ljusa stämningsord — ett par av hans vanligaste "epiteton ornans" äro kultainen och heleä (gyllne, ljus, klar, skär). Drömmarnaturen som bodde inom honom röjer sig även i blida tonfall av översinnligt, himmelsblått svärmeri och i den realistiska stilen mängas då åter element av romantisk karaktär. Det poetiskt rikaste stället av denna art — söndagsscenen i Eeros torp — skall beröras i ett annat sammanhang. Ett svall av lätta stämningar och ljusa färger går genom skildringen av brödernas sista, lyckliga sommar vid Impivaara, och även här blir stilen vid stämningens högsta stegring ett hölje för skaldens svärmiska lynnesart, för hans romantiska soldyrkan och hans strävan att låta stämningen glida hän mot perspektiv av svindlande ändlöshet. "Sinisenä kaarteli taivas, ilmassa liehtoi hiljainen länsituuli, uudesa lehtivaipassansa väikkyi mäellä koivu ja valkeavaahtoinen pihlaja levitti tuoksua ympärillensä kauas. Impivaaran pellolla laine lainetta liepeästi ajeli ja vilja välkähteli paisteessa tulisen auringon, joka jo kiirehti ylös puolipäivän korkeuteen" (480 f.), (Blå välvde sig himmeln, i luften fläktade en sakta, västlig vind, på backen vajade björken i sin nya lövskrud, och rönnen i sitt vita skum spred sin doft vida omkring. Över Impivaara-åkern drog våg på våg i mjuk vaggning och axen glänste i skenet av den flammande solen, som redan ilade uppåt mot middagens höjd). En likartad karaktär har stilen i romanens slutrader: "— — ja mitäpä kertoisin enää heidän elämänsä päivästä ja sen vaiheista täällä? Se kulki rauhaisesti puolipäivän korkeudelle ylös ja kallistui rauhaisesti alas illan lepoon monen tuhannen kultaisen auringon kiertoessa". (—— — och vad återstår väl att berätta om deras levnadsdag och dess växlingar? Fridfullt steg den mot middagshöjden och fridfullt sjönk den i kvällens ro, medan den gyllne solen många tusen gånger fullbordade sitt lopp).

Den ytterliga stegringen av stämningarna och stilens därav beroende rikedom på långt bärande ord är karaktäristisk för Kivis roman allt igenom. Jag har visat, hur skaldens personliga insats i verket förmedlas av ord av intensivt mörk eller intensivt ljus klangfärg och tidigare har de realistiska överordens betydelse för teckningen av folklivets verklighet blivit framhållen. Men mellan dessa ytterliga, rent realistiska och rent romantiska stilelement, observeras en stor mängd stilistiska drag, ägnade att rycka upp skildringen ur den lugna verklighetsåtergivningens plan utan att låta den förtona i de subjektiva stämningarnas drömdunkel. Med andra ord: Kivi stiliserar verkligheten så starkt, ätt karaktärsframställningar så väl som naturbilder, händelserika avgöranden så väl som villsamma biepisoder erhålla övernaturliga dimensioner och framstå i en egendomlig, overklig dager i trots av överflödet på skarpt iakttagna detaljer. Detta är nu icke något bizarreri hos honom. Hans roman är till sin anläggning varken helt verklighetsskildring eller helt stämningsdiktning. Sådana händelser som brödernas julnattsfärd från Impivaara till Jukola och äventyret med tjurarna kunna tänkas vara tagna ur verkligheten, men stå redan på gränsen till det osannolika, som avgjort överskrids av slagsmålsskildringarna. I sagorna slutligen ilar Kivis fantasi — och med den hans sju hjältars — i dånande trav mot denna hemlighetsfulla nord, vars norrskenshimmel strör sina gröna flammor över vildmarksnattens tysta vidder. Hela tiden följer stilen ingivelserna i spåren och där skildringen rör sig på gränsen mellan verkligt och overkligt, blir även stilen en med sällan svikande konstnärlig takt genomförd fusion av realistiska och romantiska element.

Exempel härpå finnas överallt i verket. Många detaljer i äventyret med tjurarna förete en förstorad och starkt stiliserad verklighet. "Tuulispäätä seurasi hirmumyrsky. Tuntuipa kuin olisi lähestynyt maailman viimeinen hetki. Tanner jyrisi kuin maanjäristyksestä, metsä ryskyi ja hirmuinen möry täytti illan tyynen ilman" (Efter byn följde en orkan. Det kändes som vore världens sista stund kommen. Marken dånade som av jordbävning, skogen brakade och ett förfärligt böl fyllde kvällens lugna rymd). — — Vidare: "Huusivat he miehissä kaikin voimin ja yhtaikaa, että kivi ja maa sen alla ja ympärillä järähti — — Huusivat he viisi pitkää huutoa, ja metsä pauhasi ja kauas kiiriskeli kaiku". (Så skreko de, alla man, av alla krafter och på en gång, så att stenen och jorden därunder skälvde — De upphävde fem långa rop, och skogen dånade och ekot rullade långt bort). Typisk är även beskrivningen av Juhani, letande efter Simeoni och blåsande i den trealnslånga näverluren: "Juhanipa, huudellen huikeasti, asteli ryskinällä mäkiä ylös ja alas. — Viimein kuitenkin, koska ei hänen kurkkunsa väsynyt, vaan lakkaamatta pauhasi kuin vaskinen torvi, kuuli hän — käheän vastauksen". (393); (Väldigt ropande och med brak steg Juhani backe upp och backe ned. — — Men slutligen, då hans hals icke tröttnade, utan oavlåtligt dånade som en kopparlur, hörde han — ett hest svar).

Vid skapandet av företeelsernas och händelsernas stora proportioner begagnar Kivi med förkärlek vissa ofta återkommande adjektiv: uhkea, huikea, ankara, tuima m.fl. De många orden för skog och sved: metsä, salo, korpi, nummi, aho, kaski, hahta bilda stående kulisser i sceneriet, men det intryck av vidd, som de i och för sig förmå väcka, förstärks ytterligare genom epiteten avara, lakea o.a. (t.ex. "siinä nyt makasi päivänrinteisellä mäellä Impivaaran kaski, ankaran avara") (372), (där låg på backen åt solsidan Impivaara-sveden, väldigt vidsträckt).

Härtill komma de talrika, för finskan karaktäristiska beteckningarna för skogens sus och brus, bärgens och moarnas ekon, som så ofta hos Kivi frambringa förstoringar av de verklighetsenliga hörselintrycken. Genom dem strömmar en stämning av romantisk vildmarksödslighet in i romanen.

Skildringen av brödernas flykt ur klockarstugan och deras äventyr på hemvägen är rik på dylika stegringar. "Nyt elämme kuin häissä vaan täällä korkealla, kaikuvalla mäellä" (81), (nu leva vi som i bröllopsglädje på denna höga, ekande backe); "nuoren miehen elämä on juuri niinkuin tämä kaikuva, kohiseva nummi" (91), (en ung mans liv liknar denna ekande, brusande mo); "ankarasti kaikkui ja kohisi kuusi" (93), (väldigt tonade och brusade granen); "silloin kuusi pauhasi, vapisi ja kumartui syvään, murtui viimein" (93), (då dånade granen, skälvde och böjde sig djupt, bräcktes slutligen); "— —— pauhatessa valtaisen kuusen" (106), (vid den väldiga granens dån). Andra exempel: "kauas kajahteli tienoo, koska kanget iskeilivät vasten visaista pyörää" (343), (det ekade vida i trakten, när sällträden smällde mot kurran av masur); "tanner soi ja taivas kimahti, kun kaatui salskea poika" (384), (det klang i marken och himmeln återkastade ljudet, då den karska gossen föll).

Hur Kivi ibland hopar dessa starkt målande ord på en liten yta framgår ur följande citat: "Kohta on meillä tekeillä tuima toimi ja työ, kohta jumisevat hirret, kirveet paukkuu, ja ylös kohden taivasta kohoopi huikea pirtti Impivaaran aholla keskellä jylhiä metsiä. Katsokaat: johan ankarassa korvessa, kuusien kohinassa retkeilemme". (150), (Snart väntar oss ett väldigt arbete, snart dundra stockarna, yxorna dåna och upp mot himmeln stiger den ståtliga stugan på Impivaara-sveden i vilda skogars mitt. Giv akt: vi färdas redan i djupaste ödemarken vid granarnas brus). "kuudella lujalla olkapäällä lepäsi jykevä hirsi. Mutta tultuansa ylös töyrylle, laskivat he, Juhanin huudon mukaan, yhtaikaa taakkansa alas, ja putosi hirsi jyrinällä, että maa tömähti, ja kohahtaen vastasi korpi" (450), (— på sex fasta skuldror vilade den digra stocken. Men hunna upp på brinken, fällde de, på Juhanis kommandorop, sin börda, och stocken föll med dunder, så att jorden dånade och skogen gav ett brusande återljud). Dessa stilgrepp spela naturligtvis en stor roll i sagorna. Citaten från sid. 93 tillhöra den lilla sagan om ekorren och räven. I sägnen om den stränga borgherrn märker man ett stilistiskt drag av utsökt finhet, då Kivi säger om de två älskande: "ja he kohtasivat toisiansa usein tällä kaikuvalla nummella" (96), (och de möttes ofta på denna ekande mo). Om ormarnas ting berättas: "tuomarina istui siellä heidän kuninkaansa, tuo ankaran harvoin näkyvä valkea kärme, päässä verrattoman kallis kruunu" (152), (Som domare satt deras konung, den otroligt sällan synliga vita ormen med en oförlikneligt dyrbar krona på huvudet). Väldiga mått får beskrivningen av Djävulsstenens lopp genom rymden. "Voimallisella pauhulla ja huminalla kiiti ankara kivi, valtaisessa kaaressa halkaisten pilvien tuulisen maailman. Kohosi se ylös taivaan kumuun, vaipui alas taasen, vaipui päivään päin, ja juuri ampuniekan päälaelle putosi summaton paino, haudaten miehen allensa iankaikkiseksi" (279). (Med mäktigt dån och sus ilade den väldiga stenen, klyvande i dråplig båge molnens blåsiga värld. Den steg mot himmelns höga valv, gled neråt igen, sjönk i riktning mot solen, och just på skyttens hjässa föll den ofantliga tyngden, begravande mannen under sig för evigt).

Jag har hittills förbigått de ställen, där Kivi för sin läsare upp på åsarna och bärgen och låter honom skåda vildmarksviddens gränslöshet. På sådana rader svävar Seitsemän veljestä-poesin, såsom Tarkiainen ingående visat, långt utom verklighetens råmärken, den flyter över i fantasirika idéförbindelser, framkallade av ordens klangvärden. De verklighetsförstorande orden, bland vilka i detta sammanhang böra nämnas även hämärä, tumma, kaukainen (kaukaisuus), ikuinen (iankaikkinen), ääretön, samt sammanställningar med ordet maailma: "metsäinen, avara maailma" (394), (en skogrik, vidsträckt värld); "maailman lakeudet" (världens vidder) o.s.v. bidraga således icke endast till en stilisering av de skildrade tingen och händelserna, utan rymma också rent subjektiva stämningar, uttryckande skaldens romantiska evighetslängtan. Det skådade viker undan för det anade; från den realistiskt beskrivbara och begränsade världen öppnas vidder mot någonting för reflexionen obefintligt, obeskrivbart och ändlöst. "Viimein ehtivät he mäen harjulle, ja katsahtivat maailman lakeuksiin alas. Heidän silmänsä näki kaukaisia kyliä, niittuja, peltoja, sinertäviä järviä ja lännen metsien reunalla kirkon korkean tornin. Mutta etelässä erään kunnaan rinteellä kuumoitti Jukolan talo kuin kadotettu onnen maa; ja riutuvat aatokset täyttivät taas veljesten rinnat" (151), (Slutligen hunno de höjdens krön och kastade en blick ner på världens vidder. Deras ögon sågo fjärran byar, ängar, åkrar, blånande sjöar och vid randen af västerns skogar kyrkans höga torn. Men i söder på en kulles sluttning skymtade Jukola gård likt ett förlorat lykkans land och trånande tankar fyllde åter brödernas bröst.) "Virtaan verrataan usein ihmisen elämää täällä. Mutta Tuomaan elinkauden hänen isännyydestänsä Impivaarassa aina kuolinhetkeensä asti, tahtoisin verrata kymiin, joka juhlallisesti, rauhaisesti retkeilee kohden ääretöntä, iankaikkista valtamerta" (567), (Vid en ström liknas ofta människans liv här på jorden. Men Tuomas levnadslopp från den stund, då han tog husbondestyret på Impivaara, ända till hans dödsminut ville jag likna vid flodens mäktiga åder, vars vatten högtidligt och fridfullt glider mot det gränslösa, eviga världshavet). "Ja muistot vaaroista, taisteloista ja töistä sulivat suloisesti yhteen heidän mielessänsä kuin metsät, laaksot, vuoret ja korkeat nummet kaukaisuuden sinihämärässä yhteensulaa" (598). (Och minnena av faror, strider och dater smälte ljuvligt tillsamman i deras sinnen som skogar, dalar, bärg och höga moar i avlägsenhetens blådunkel smälta ihop).

Alla hittills berörda drag i Kivis stil, som bidraga att flytta romanen utom den rena verklighetsskildringens område, betecknas måhända riktigast som primitivt romantiska i motsats till en mängd mindre lätt analyserade poänger av romantisk karaktär, som man möter i hans poetiska bilder. Kivis bildspråk är mycket växlande. Vid karaktäriseringen av stilens realistiska drag ha exempel anförts, som i lättfattlig åskådlighet kunna tävla med de Runebergska bilderna i "Elgskyttarna". Även till de efter Homeros formade, omständliga liknelserna, som utmärka Runebergs stil, finnas motsvarigheter. Från denna vare sig antikiserande eller modärna bildspråksrealism är steget icke långt till bilder eller bildlika uttryck, i vilka tankesprånget redan överstiger de vanliga måtten, utan att bilden ännu fullständigt rycks lös från verklighetens grund: "Pellon povella makasi harmaa halla kuin tukehuttava painajainen nuoren immen kukoistavalla povella" (462). (På åkerns bröst låg den gråa frosten som en kvävande mara på en ung tärnas blomstrande barm); "Silloin kuusi uhaten ravisti kihariansa kerran vielä ja kylvi alas latvastansa kimmeltävää lunta kuolevan poikansa peitteeksi" (375). (Då skakade granen ännu en gång hotfullt sina lockar och strödde från sin krona glimmande snö till svepning över sin döende son, [den skjutna lon]). Ännu ett steg, och den poetiska verkan beror ej längre av yttre åskådlighet, utan av de idéförbindelser, som bilden eller det bildlika uttrycket framkalla. Uttrycket "kotomaamme ystävälliset äidinkasvot" (vårt hemlands vänliga modersansikte), ligger sålunda utom åskådlighetens gräns, men det av skalderna redan före Kivi framdiktade likhetsförhållandet mellan begreppen fosterland och moder gör tillägnelsen så lätt för de flesta läsare, att sammanställningen utan vidare blir förståelig. Kivi har emellertid en grupp av analoga bildlika uttryck, hänförande sig till barndomshemmet, som även personliggöres och även liknas vid en moder, och med detta bildspråk träda vi in på ett område, där stilens originellaste och fantasirikaste skapelser möta oss. Den yttre åskådligheten viker allt mer undan för bildernas inre, impressionistiskt fattade sanningsvärden.

När bröderna återse fädernehemmet, personliggöres det på följande sätt: