Men detta inre liv av religiös grundfärg, som utmärkte Alexis Stenvalls barndom, släckte icke den starka kärlek till livets och naturens verklighet, som var honom medfödd och ur vilken både hans karaktärstecknings flödande humor och hans naturpoesis mäktiga stämningar en dag skulle välla fram. På denna punkt är Stenvalls läggning rakt motsatt Wecksells, så många gemensamma drag man än kan varsna hos dessa två. Stenvall äger själv en fond av sina stora karaktärers sundhet. Han är friluftsmänniska, skogsgångare, jägare framför allt. Att få komma hem till Palojoki och jaga var under de trista skolåren i Helsingfors hans stora längtan. En höst, när hans broder Albert, som besökt Helsingfors, anträdde hemfärden till Palojoki, följdes han av Alexis ett långt stycke och utfrågades om hemförhållandena — om man jagat i utmarkerna bortom Vanda å (samma trakter, som utgöra skådeplats för händelserna i Seitsemän veljestä) om man gillrat snaror för orrar och tjäderungar o.s.v. Han älskade inget annat nöje så högt som att vandra med bössa i hand genom hembygdens susande furumoar, bestiga höjderna och skåda ut över de vajande topparnas hav.
Men så som hans levnadsförhållanden gestaltade sig, kunde han icke slå sig ner i Nurmijärvi. Genom moderns död (1863) brast ett av de starkaste föreningsbanden mellan honom och födelsebygden. Tre år senare dog fadern och hemmet upplöstes. Alexis lever i Helsingfors, sysslande med studier som aldrig skulle ge bröd och kämpande med svälten och skulderna. Redan på slutet av femtitalet utbyter han likväl ibland sitt rum i staden mot en lantlig fristad i Sjundeå, där hans bror Juhani arrenderat Purnus lägenhet, och senare skulle han i denna socken finna en hemvist för livet.
År 1859 mottog Finska litteratursällskapet tre dramatiska manuskript, vilkas författare aspirerade på priset i en av sällskapet utlyst tävlan. Det segrande diktverket var ett ungdomligt och något för episodrikt, men obygdsdystert och lidelsemättat sorgespel, spunnet kring Kalevalas Kullervoskildring. Då namnsedeln bröts, befanns författaren vara studenten Alexis Stenvall. Detta prisbelönade manuskript, som åtminstone delvis var skrivet på vers, har förkommit. En ny version, tryckt 1864 på Finska litteratursällskapets förlag, är avfattad helt och hållet på prosa. Den bär på titelbladet diktarnamnet A. Kivi, vid vilket Stenvalls stigande rykte med tiden länkas allt fastare, medan hans borgerliga namn allt mer sällan nämnes.
Stenvalls diktarbana var börjad, men för vanlig mänsklig framsynthet föreföll den på samma gång nära sitt slut. Så orimligt hårda voro den unga skaldens ekonomiska villkor, och de endast försämrades med åren. Jag har haft så små inkomster, skriver han många år senare i ett brev till Th. Rein, "så där ett par hundra mark i året, i allmänhet, inte ens det, och när de till sist ha utfallit, ha gapande hål (kiljuvia läpiä) funnits att fylla. Det pris jag fick av senaten, av det gick största delen till skulder, som jag under loppet av tio år, ja ännu flera, hade gjort för att leva, då jag ej hade hjälp av någon." (Detta och följande brevcitat ha av mig översatts från de finska originalen.)
Detta yttrande (bland tiotal andra i Stenvalls brev) visar vad det ville säga att leva av att dikta i 1860-talets Finland. Stenvalls sinne var ständigt fyllt till bräddarna av leda och förtvivlan över de ekonomiska förhållandenas hopplöshet. I samma brev, skrivet då han med Seitsemän veljestä fullbordat den diktargärning eftervärlden skulle erkänna såsom den största inom finska litteraturen, yttrar han:
"Skriv inte till mig en enda brevlapp före min ankomst till Helsingfors; ty jag har beslutit bränna oöppnade alla brev, som jag nuförtiden får, annars förblir jag inte frisk och arbetsduglig. De äro inte några glada brev, utan kalla, dystra (kylmiä, synkeitä) erinringar av björnarna (Nu då de sett i tidningarna, att jag fick litet pängar; men lyckligtvis har jag inte åt någon annan av dem lovat dessa pängar utan endast för detta hål, som det är fråga om). Ja ett par kalla brev ha redan kommit och mer väntar jag än, och denna allt som oftast förnyade lek skulle till sist göra av mig en hypokondrisk världens och människornas fiende, skulle alldeles ta livet av mig. Men därför har jag beslutit kasta på brasan (oöppnade) alla brev till mig (utom ett som jag väntar med nästa post från agronomen (Th. Forsell, en av Stenvalls bekanta, hos vilken han ville bli lantbrukspraktikant. Att få bli inspektor på någon egendom var vid denna tidpunkt hans framtidsdröm.) och vars stil jag känner igen redan på långt håll). Där må de bli till aska, och inte brinner där ju då kärlek och pängar."
Det är sant, att Finska litteratursällskapet tryckte flera av Stenvalls alster. Men då man vet, att honoraret för Seitsemän veljestä, en frukt av ansträngt arbete under många år, utföll med sjuhundra mark, varjämte författaren ålades att med hundra mark likvidera A. Törneroos, som genomsett manuskriptet, genomskådar man arten av det beskydd, som skänktes den nödställda diktaren.[3] Han möttes av en färglös välvilja, som knappast överskred gränserna för de formella skyldigheter sällskapet icke kunde undgå att fylla mot vilken som hälst av de få finskspråkiga författarna. En annan ståndpunkt intogo — när det gällde att handla — endast två av de ledande personerna. Den ena var professorn i finska, lyrikern August Ahlqvist. Till hans ansträngningar att strypa Stenvalls diktning skall jag återkomma. Här må endast sägas, att redan hans anmälan av 'Kullervo' i 'Suometar' 1865 är hållen i en ton av översitteri och röjer fullkomlig oförmåga att förstå författaren. Den andra, Fredrik Cygnaeus, skola Stenvalls biografer alltid nämna med vördnad och tacksamhet. Fredrik Cygnaeus skrev om 'Nummisuutarit', den oförgätliga komedin ur Palojoki-allmogens liv, en förstående och vidsynt kritik, hävdande detta verks banbrytande betydelse för en framtida finsk scen och dess rätt till en framskjuten plats inom komedidiktningen överhuvud. Med ett snillrikt votum till förmån för Stenvall (avgivet i april 1865) bidrog Cygnaeus till att skaffa honom ett litterärt statspris om 2,500 mark. Minoriteten inom prisnämnden hade med denna uppmuntran 'åt en lovande skriftställare' önskat hedra Johan Ludvig Runeberg.
Men jag återvänder till Stenvalls levnadsförhållanden. Att en förvånande rik poetisk produktion tog vid, sedan 'Nummisuutarit' 1864 hade fullbordats, berodde på att skalden fått ett hem, där lugn och omvårdnad beskärdes honom. I hans sjuklighet och nervositet, som senare skulle leda till sinnesförvirring, inträdde för någon tid ett stillestånd. Den person eftervärlden främst får tacka för att Alexis Stenvall räddades åt livet och dikten var fröken Charlotte Lönnqvist. Hon var en god och anspråkslös kvinna. Nitton år äldre än hennes skyddsling, hade hon av sympati för hans person och medkänsla för hans belägenhet berett honom en fristad i sitt hem på Fanjunkars i Sjundeå. Denna handling blir icke mindre vacker genom att dess utövare knappast anade vilken insats därmed gjordes i Finlands kulturhistoria. Då Stenvalls verk skrevos på finska, voro de sannolikt lika obegripliga för fröken Lönnqvist som för den övriga omgivningen i Sjundeå.
När Stenvall slog sig ner på Fanjunkars, var just ett sådant lantligt hem som detta, där han förfogade över ett eget, fridlyst arbetsrum, ägnat att skänka hans sinne jämnvikt och göra hans liv lyckligare. Det gav honom trygghet och med den följde ökad skaparförmåga och skaparglädje. Men med tiden inger honom den svenska bygden allt starkare känslor av vantrevnad. Han längtar tillbaka till Nurmijärvi, till allmogen där borta och kanske än mer till de vida, ekande furumoarna. Denna längtan bevingar vart ord om hembygdens natur i Seitsemän veljestä. Ur den strömmar en underbar, romantisk dager kring de annars så verklighetstrogna skildringarna.
En samlad bild av Stenvalls uppfattning om Sjundeå och hans hemlängtan får man genom följande brev till Kaarlo Bergbom, skrivet 1869: