— — "Här i Sjundeå lever jag som en främling. Här har inte ett enda drag ur folklivet dröjt kvar i mitt sinne. Bondens inre värld är ingalunda (här) tom, men i mitt tycke för det mesta utan djup. Du vet nog inte riktigt vad du säger om honom (bonden). Gemensamhetskänsla mellan grannarna existerar inte alls; varje familj lever endast för sig. Du hör inte just härstädes uttrycket; 'Men vår bys pojkar!'. (Mutta meidän kylän pojat) — Måhända är han likväl bättre än jag tror, i fall man studerar honom noggrannare. Jag har just inte haft lust att närma mig honom. Men ett är i alla fall säkert: bonden härstädes står fjärran från det rika andliga liv, som finnes i den finska bondens bröst. Höga äro mina tankar om denna senare, isynnerhet nu, då jag något lärt känna den svenska mannen. (I honom finnes dock bra mycket finskt blod). Jag ville hålla den finska allmogen för den mest humoristiska i världen, den äger i mitt tycke ett djupare inre än någon annan. Då jag nämner humorn, avser jag här den naturfriska, inte den sjukliga, vars källa är ett lidet skeppsbrott på livets hav. Jag avser den komik, vars yttersta grund dock är ett gott men starkt och friskt hjärta. — Hur som hälst; men jag längtar redan starkt bort härifrån, från den svenska befolkningen, för att få höra finska språket omkring mig. Mitt liv här är obeskrivligt enformigt. Jag kommer inte tillrätta med bönderna, och ännu mindre har jag kommit i någon gemenskap med ståndspersonerna. Och jag hartillbragt dessa två sista år nästan som fången i tornet. På de tre sista månaderna har jag dock roat mig med jakt och kom på denna tid över fågel i mängd, 98 stycken, tjädrar, orrar, järpar och därtill ännu två ripor. På mina expeditioner har jag begagnat både bössa och snaror. Men fåglarnas maner togo till slut hämnd på mig. De sista dagarna, då jag vandrade mycket våt i skogarna, ådrog jag mig en svår förkylning, som slutligen kastade mig i en häftig febersjukdom för en vecka; men nu börjar jag redan bli karl på nytt. Men ledsnaden faller över mig igen med mördande tyngd; ty snön spärrar var väg till skogarna, och inte kan jag ju alltid skriva. Nu skulle några roande böcker göra gott."
Efter Nummisuutarit fullbordades 1865 femaktsskådespelet Karkurit — Flyktingarna, 1866 Kihlaus — Trolovningen, (fars ur allmogelivet i en akt) och Kanervala (lyrik), 1867 skådespelen Canzio (fem akter), Leo ja Liina (en akt) och Yö ja päivä — Dagen och natten, (en akt). 1869 trycktes enaktsskådespelet Lea, författat något år tidigare, 1870 romanen Seitsemän veljestä — Sju bröder, och 1871 enaktsskådespelet Margareta.[4]
Seitsemän veljestä, som våren 1870 publicerades i Finska litteratursällskapets novellbibliotek, är en brett anlagd skildring ur allmogelivet i skaldens hembygd och intar jämte Nummisuutarit främsta rummet i hans vittra produktion. Denna roman hade framgått ur många års hängivna bemödanden såsom ett av dessa stora verk, där inspirationens mäktiga flöde uppsuger allt vad diktarpersonligheten äger skönast och ädlast. Men just detta arbete, som i eftervärldens, ögon utgör en av den finska andens förnämsta insatser i litteraturen, inbragte sin skald de bittraste missräkningar, August Ahlqvists ovilja mot Stenvall blossade nämligen upp i full låga i en kritik, som trycktes i Finlands Allmänna Tidning den 20 och 21 maj 1870 omedelbart efter det boken delats ut till novellbibliotekets abonnenter och som oaktat sin brutala form övade ett långvarigt inflytande på opinionerna om Stenvalls diktning.[5]
I vår tid, då likväl så mycket tåls inom journalistiken, vore någonting sådant som händelsen mellan Ahlqvist och Stenvall knappast tänkbart. Om ett originellt och uppseendeväckande skaldeverk nu angreps med sådana smädelser, som Ahlqvist utslungade mot Seitsemän veljestä, — om dess innehåll refererades grovt oriktigt, alla dess 'stötande' poänger staplades upp, men dess oförtydbara ideella syftning förtegs och om denna kritik utmynnade i påståendet, att verket var 'en löjlighet' och 'en skamfläck' för landets litteratur, då skulle i vår tid en opinionsstorm bryta lös. August Ahlqvist, den högt uppburna vetenskapsmannen och skalden, en av finska kulturens främsta banerförare, handlade emellertid just så mot Alexis Stenvall. Men någon opinionsstorm bröt icke lös, ej häller förmärktes någon vind eller ens någon fläkt. Åtminstone ej i offentligheten. Litteratursällskapet vidtog tvärtom en åtgärd, ägnad att göra den ojämna kampen mellan Ahlqvist och Stenvall ännu ojämnare. Sedan novellbibliotekets abonnenter fått sina exemplar, fattades det för diktaren ödesdigra beslutet att icke låta sälja arbetet i bokhandeln. Så förgingo tre år, tills litteratursällskapets skönlitterära kommitté, som rekommenderat romanen och därför blivit strängt tillrättavisad av Ahlqvist, blev färdig med sitt försvar och befordrade det till tryckning.[6] Det fogades in i boken före texten för att värja både kommitten och skaldeverket mot alltför hårda domar. Och nu fick allmänheten äntligen köpa 'Seitsemän veljestä'. När detta skedde, på våren 1873, fanns Stenvall ej längre i livet. Även om han bevittnat den förödmjukande kvarstadens upphävande, hade han knappast anat, hur snart det skyddande företalet skulle glömmas, hur länge hans dikt skulle leva.
Med tiden begränsades Ahlqvists inflytande på uppskattningen av Seitsemän veljestä alltmer till den svensktalande bildade klassen i Finland, som hyste höga tankar om hans litterära insikt och saknade möjlighet att döma själv. Dock torde också de savolaxiska studenterna, vilkas inspektor han var, länge nog påverkats av hans uppträdande, så mycket mer som för Stenvall ogynnsamma opinioner inom den finskspråkiga publiken oberoende av Ahlqvist synes ha framträtt just i Savolax.[7] Men flertalet bland de finsktalande bildade insågo småningom Ahlqvists misstag. E. Aspelin-Haapkylä har i sina Kivi-uppsatser i 'Aika' framdragit nya bevis för att Stenvalls diktning i sin helhet tidigt väckte sympatier även inom de ledande finska kretsarna, (ehuru dessa togo sig uttryck i handlingar till den förorättade diktarens försvar, först när sådana ej mer behövdes). Som ett symptom åberopas bl.a. Yrjö Koskinens tal vid Finska litteratursällskapets årsmöte 1876. Snellmans' uppskattning av 'Seitsemän veljestä' framgår ur litteratursällskapets granskningskommittés tidigare nämnda försvarsskrift, vars mest vägande rader, enligt Tarkiainehs utredning, författats av honom.[8] Inom den unga generationen funnos många som ställde Stenvalls roman högt. Bergbom var hans vän och rådgivare och hjälpte honom i mellanhavandena med litteratursällskapet. F. Peranders förstående-uppskattning av Seitsemän veljestä träder i dagen i hans tal vid avtäckningen av vården på diktarens grav, Aspelin-Haapkyläs i hans föredrag på österbottningarnas årsfest 1872 och i hans dödsruna över Kivi i Suomen Kuvalehti vars utgivare, Julius Krohn (Suonio) trycker några utdrag ur romanen i sitt blads spalter. I en ledsagande not säger han sig vilja ge spridning åt "något Varmhjärtat och några humoristiska stycken ur denna ensidigt klandrade bok, Såsom ett prov på det snille och den fantasikraft författaren också här lagt i dagen, ehuru man visserligen önskat, att brödernas råhet på andra ställen framträtt i mindre ursprunglig form och ehuru boken överhuvudtaget icke kan sättas i händerna på barn och ungdom".[9] På reservationen i dessa rader låg starkare tonvikt vid deras framträdande, då intrycket av Ahlqvists förkastelsedom ännu var nytt, än en läsare i våra dagar kan varsna. Den enda kraftfulla protest, som höjdes från de ungas läger, var B.F. Godenhjelms korta anmälan i 'Kirjallinen Kuukauslehti'. Tyvärr framträdde den först i maj 1871, således ett helt år efter kritiken i 'Finlands Allmänna Tidning'.
Ahlqvists förråd av invektiv hade ingalunda uttömts i allmänna tidningens spalter. Nya angrepp följde. Den 7 april 1873, några månader efter Stenvalls död, utlåter sig Ahlqvist i Helsingfors Dagblad om kvasi romanen eller novellen Seitsemän veljestä. Den fullkomliga frånvaron av all konstform i denna produkt, yttrar han, "den ständigt återkommande råheten i dess skildringar, den skymfliga dager dessa kasta över vår allmoge; och slutligen det odrägligt tillskruvade i författarens språk, allt detta väckte hos mig vid arbetets genomläsande harm och bestörtning. Detta sammelsurium av en redan delirerande fantasis förryckta bilder skulle då verkligen vara, såsom man på ett visst håll föregav, en produkt av det nationellt finska konstsinnet!"
I sin egen tidskrift, 'Kieletär', hade Ahlqvist redan hösten 1871 i en kritik av ett annat arbete med några rader svartmålat Seitsemän veljestä och snärtat till Godenhjelm för dennes avvikande mening. Att Stenvall blivit sinnessjuk inverkade icke på bedömarens ton, som är oförändrad också kritiken över 'Margareta' i 'Kieletär' 1872. Här avger Ahlqvist emellertid en förklaring över sitt uppträdande. Han hade 'genom att säga sanningen' velat värja finska litteraturen för den fara 'vilken hotade både denna litteratur och finska språket genom såväl tankeinnehållet som den språkliga formens vanvård' i flera av Stenvalls arbeten. Dennes litterära bana, 'denna besynnerliga lek', enligt Ahlqvists uttryck, var emellertid numer ändad med en förfärlig katastrof, 'vilket må lända framtida författare och deras vänner till lärdom'.
När Ahlqvist följande gång (den sista) i 'Kieletär' återkommer till Stenvall, sker det för att i en elva sidor lång artikel rekapitulera på finska vad han förut skrivit i 'Finlands Allmänna Tidning' och 'Helsingfors Dagblad'. En författare i landsortsbladet 'Hämeetär' hade sagt, att 'Nummisuutarit' och 'Seitsemän veljestä' i sin kraftfulla ursprunglighet uthärda jämförelse med Walter Scott, Dickens, Cooper och Björnson och detta påstående gör Ahlqvist alldeles utom sig. Han skriver: "Enligt A.W.L. (författaren i 'Hämeetär'), var Kivi således icke blott snillemonstret Scott-Dickens-Cooper-Björnson, utan helt enkelt finska litteraturens Messias, som kantänka kunde väntas anlända riktigt med profeter (sannolikt betraktade hr. A.W.L. sig själv som denna Messias' Esaias?!) Och ändå, utropar hr. A.W.L. i samma andetag, utgjorde språket ett hinder också för honom! Vad hade han icke blivit, om han förfogat över ett så fullständigt utbildat språk som engelskan! Ja, ja, — ändå! — — Messias var således ändå ingen Messias, och hr. A.W.L ingen Esaias. Skada!"
Uppsatsen är alltigenom ett under av grovhet och elakhet Det fastslås i förbigående, att Kivis lyrik visar, att versmåttet, samklangen och den språkliga utsmyckningen äro okända ting för honom och att han tycks ha känt sig mest dragen till dramatisk fabrikation — "konst kan man icke kalla det, som hans verk på detta område frambringa, då konsten uppstår genom samverkan mellan reflexionen och den medfödda naturgåvan, och detta samband saknades hos Stenvall". Och så kommer kritikern till Seitsemän veljestä. "En så narraktig och barnslig bok som denna 'roman' torde icke finnas i mången litteratur", lyda de inledande orden, varpå följer: en ny vidräkning med litteratursällskapets skönlitterära utskott, vars försvar numer föreligger, en komplimang åt Krohn för reservationen i hans korta uttalande i 'Suomen Kuvalehti', en förnöjd antydan, att boken rönt ringa efterfrågan bland publiken, och ett långt referat av innehållet, i ingenting väsentligt avvikande från framställningen i 'Finlands Allmänna Tidning'.
Slutorden, de sista Ahlqvist, så vitt jag känner, offentligt yttrade om 'Seitsemän veljestä', lydde: "Man måste både skratta åt detta verk och skämmas för det, det kan icke döljas. Framför allt är det en skam för Finlands allmoge genom att det ger sig ut för att vara — och även sagts vara — en bild ur folklivet, gjord efter naturen. Ingenting är så föga samt som ett dylikt antagande. Kivis kludderier i denna.'berättelse' äro lika litet bilder ur det finska som ur något annat folkliv eller överhuvud ur något liv, som rör sig på denna jord; de äro endast regellösa hägringar av en förvillad fantasi, dem en människa vid fullt förstånd på inga villkor kan kalla konstverk".