Härmed slutar denna litterära fäjd, som från Ahlqvists sida fördes med så mycken kraft och konsekvens. Stridens följder äro numer icke svåra att överblicka. Under de årtionden, som förflutit sedan dess, ha Stenvalls verk slagit igenom hos publiken, som ingen annans, De läsas nu med hängiven beundran av hela den finskspråkiga delen av nationen. Författarnamnet Alexis Kivi är vordet finska litteraturens största. För den svenska publiken i Finland, och Sverige är detta författarskap däremot främmande. Översättningar, som kunde giva djupare inblick däri, saknas[10] och ytterst litet har skrivits om Alexis Kivi på svenska. Det existerar sedan gamla tider något slags fördom mot honom, vårs första uppkomst otvivelaktigt bör sökas i intrycken av de Ahlqvistska kritikerna.

Men från denna översikt av bokens öden är det tid att återvända till författarens. Följderna av Ahlqvists uppträdande och litteratursällskapets åtgärd visa sig efterhand. Den 12 september 1870 skriver Stenvall till Bergbom:

— — "Jag har denna sommar hört så många sårande tillmälen (loukkaavia soimauksia) om 7 bröder. Underligt hur begärligt de hugga i! Och ingen av dem har läst själva boken utan endast Ahlqvists kritik, antingen läst den eller hört talas om den. Detta har varit mycket plågsamt för mig ätt höra i detta mitt sjukliga, irriterade tillstånd och har utgjort ett stört hinder för min hälsas förbättring. Men jag vet, att också mången av mina s.k. vänner med glädje ser, att Ahlqvists hjältedat får stå i fred och utföra sitt värv. Det betyder ingenting, att Cygnaeus' artikel följer boken som tryckt, den läsa blott de få fennomaner, som ännu köpa denna bok; likadant är Kuukauslehtis inflytande, även om i dess spalter funnes en gynnsammare granskning. Men detta är dock den värsta omständigheten: inte en enda förläggare har förtroende för mina alster, och därför skriver jag med så kallt och hopplöst sinne, då hoppet om lön är så alltigenom svagt." — — —

Sådant var det Ahlqvistska fälttågets inflytande på Stenvalls liv.

Ett blidare öde än Seitsemän veljestä rönte ett annat av hans sista arbeten, enaktsskådespelet 'Lea'. Denna vackra pjes, vars handling försiggår i Palestina i Jesus' omedelbara närhet och uppbäres av kristendomens ödmjukhets-, broderlighets- och försoningstankar, inbragte den misskända skalden en av hans livs få segrar. I finska teaterns historia utgör Lea-premiären — den 10 maj 1869 — ett av de dyrbaraste minnena. Då uppfördes första gången en pjes på finska i Helsingfors' för tiden nya och storstilade teaterhus. Till den utomordentliga framgången bidrog huvudrollens framställarinna, fru Hedvig Raa, född Forsman. Denna skådespelerska, som var bördig från Sverige, underkastade sig mödan att lära sig finska för att kunna medverka vid föreställnigen. Stenvall var icke närvarande. Han hade setts i Helsingfors samma dag, med återvänt till Sjundeå.

Vid den tidpunkt, då brevet till Bergbom skrevs, voro diktarens psykiska krafter redan svårt medtagna. Och snart varsnades tydliga förebud till hans livs tragiska upplösning. Mot slutet av 1870 försämrades hälsotillståndet i betänklig grad och hans numer mönstergilla levnadssätt förmådde icke hindra den annalkande katastrofen. På vårvintern fördes han vansinnig till Helsingfors, där läkarna blott kunde konstatera sjukdomens obotlighet. Den olyckliga skalden inackorderades nu på hemkommunens bekostnad i sin broder Alberts torp vid Tusby träsk. Här avled han nyårsnatten 1872.

Begravningen försiggick lördagen den 4 januari 1873. Från Helsingfors anlände ett tjugutal personer, vänner till Stenvall och beundrare av hans diktning. En av dem tecknade den porträttskiss som för eftervärlden bevarat hans drag. Innan kistan slöts, smyckades den dödes panna med en krans av lager.

— — På sidan om dagsstriderna och föga uppmärksammat av samtiden förflöt detta i vansinnets mörker slocknande diktarliv. Den bittra kampen för rätten att leva för ett konstnärsskap hade utkämpats så tyst, att utom de litterära kretsarna endast få kände det livsöde, som var förknippat vid skaldenamnet Alexis Kivi. Själv trivdes Stenvall bäst i obemärkthet och ur den karaktärens försynthet ett sådant sinnelag tyder på härflöto hans största egenskaper som människa och diktare. Med sitt stillsamma och skygga väsen förenade han en enastående förmåga att observera människor och förhållanden och framför allt de komiska dragen i företeelserna. E.A. Forssell, som någon tid bodde tillsammans med honom i Helsingfors, berättar: "Då han blev ivrig, väckte han uppmärksamhet genom sin kvickhet och sina originella iakttagelser. I synnerhet hade han skarp blick för det komiska. Åt någon anekdot, åt någon komisk episod eller händelse kunde han skratta hjärtligt och länge, även då andra icke sågo någonting särskilt löjligt däri".[11] Det var denna läggning, som hjälpte honom att bära fattigdomen, sjukligheten, förödmjukelserna och hånet. Att 'Nummisuutarit', 'Kihlaus', och de ypperliga partierna av Seitsemän veljestä, som svepas i en humoristisk livsbetraktelses ljusa, glada dagrar, skrivits av en man, som själv fick röna ringa glädje och vars framtid tedde sig hopplös — detta illustrerar ju blott en föga sällsynt relation mellan en konstnärs verk och hans liv. Men sällan har likväl motsatsen mellan tillvarons mörker och ljuset, som strålar ur skaldens inre, diktade värld, stegrats till sådan ytterlighet som hos Alexis Stenvall. Hans storhet låg däri, att han förmådde se från ovan på ett samhälle, där han själv kände sig som en utstött. Med en blick, som var nattmörk i djupet, fångade han människornas skrattretande lyten och ofullkomligheter. Men han lät aldrig sin dikt återspegla dem i satirens kalla belysning. Hans löje över den mänskliga skröpligheten var gott och förlåtande. Hans hjärta var fyllt av deltagande för allt som levde och av godhet mot allt som led. Han icke blott iakttog naturen; förnimmande de fina skiftningarna i dess liv, gick han upp däri med hela sin varelse som ingen samtida skald, — som mycket få i litteraturen överhuvud.

Ehuru en försynt tillbakadragenhet utgjorde ett förhärskande drag i: Stenvalls lynne, saknades icke helt och hållet hos honom själv den obändiga hetsighet, som rymmes på bottnen av många bland hans bästa karaktårsskapelser och vanligen blottas under rusets inflytande. Och det var — dess bättre — icke blott ruset, som kunde bringa hans försagdhet att vika för våldsamma utbrott av vrede. Aspelin-Haapkylä omtalar i 'Suomen Kuvalehti' 1873 en händelse, varvid han förgick sig svårt, emedan en upprörande orättfärdighet väckte stormande förbittring i hans sinne.

Det har yttrats stränga ord om Stenvalls förmenta brist på bildning, kunskaper, beläsenhet Men även om enskilda ställen i hans böcker i likhet med hans brev sakna den i varje detalj avvägda formens kultur, kan sådana omdömens befogenhet icke medgivas. Stimulerad av sin favoritläsning: bibeln, Shakspeare och Cervantes, kanske också av Hotberg; Almqvist och ett par andra författare, skapade han sin originella stil, sina banbrytande verk. Vad kan man önska mer? De som tro, att 'Seitsemän veljestä' blivit mindre vidlyftig och episodrik, om skaldens litterära skolning varit mindre bristfull, ha troligen rätt, men att verket vunnit därpå bör icke anses alldeles självfallet. Att Stenvall anlitade andras hjälp vid det stilistiska finhyvlingsarbetet, är en omständighet av lika ringa betydelse som att han, förledd av Shakspeare och andra främmande mönster, författade de delvis misslyckade dramerna 'Canzio' och 'Karkurit'. Det kan icke nog framhållas, att han ägde sinnelagets, karaktärens bildning, som icke blott adlade hans stora arbeten utan även röjde sig hans originella dikter och de små, fina pjesarna 'Lea' och 'Yö ja päivä'. Vid sidan härav förefaller det rätt oväsentligt, att han saknade förutsättningar för en vidsträckt litteraturkunskap, jämförbar med t.ex. Runebergs. I skönlitterär läsning kunde han nog fördjupa sig, men hans läggning och levnadssätt uteslöto ordnade studier, än mer examina och karriär i samhället.