I ett annat avseende har Stenvalls bohämliv kanske utgjort ett hinder för hans egen och hans diktnings utveckling. Han fader synes, enligt samstämmande uppgifter, besvärats av skomakar Tobias' och många andra humoristiska Kivifigurers brännvinstörst och detta anlag saknades icke hos sonen, vars från barndomen svaga nervsystem alls icke tålde alkohol. Utan att nå det förfall, i vilket en del av hans umgängesvänner synas ha slutat ('mången av hans närmaste bekanta var en rant eller höll på att bli det', yttrar en av dem, som bäst torde känt hans liv), drack Stenvall tidtals mer än nog för att berättiga antagandet, att den utmärkta litterära framställningen av rusets och bakrusets psykologi i Nummisuutarit och Seitsemän veljestä delvis grundar sig på självstudium. Vid beskrivningen av Timos eller Simeonis bedrövliga bakrusstämningar i det senare verket tänker man ofrivilligt på poeten själv. En händelse ur hans liv, som i viss mån synes vara karaktäristisk, omtalas av Tarkiainen i studien över Seitsemän veljestä. Romanen var fullbordad och på Kleinehs hotell hade en skara unga akademiker samlats för att höra den uppläsas av författaren själv. Denne anlände sent och var så drucken, att han nödgades avbryta läsningen och lämna sällskapet. Omedelbart efter denna händelse säges Stenvall ha återvänt till Sjundeå och där, enligt fröken Lönnqvists utsago, stått i beråd att begå självmord. I ett brev till Bergbom gav han uttryck åt sitt förkrossade sinnestillstånd.
En bevarad hågkomst från den tid Seitsemän veljestä skrevs (enligt V. Lounasmaas berättelse upptecknad av O. Hynninen och tryckt i 'Aikas' majhäfte 1911 av Aspelin-Haapkylä) ger en inblick både i skaldens förhållande till alkoholen och i hans misär. När Hynninen en dag på vårvintern (sannolikt 1866) träffade Lounasmaa på Kasärngatan i Helsingfors, hade denne just besökt Stenvall, som då vistades i staden, och funnit honom liggande till sängs i ett nästan iskallt rum. Han hade deltagit i ett dryckeslag och befann sig efter detsamma i det eländigaste skick. Lounasmaa fick honom ur sängen, men han darrade som ett asplöv, var ur stånd att klä på sig och bad kamraten för Guds skull skaffa öl. I rummet fanns varken ved eller mat. Lounasmaa anskaffade först öl och så dessa andra förnödenheter samt bragte småningom Stenvall i mänskligt tillstånd.
Den ekonomiska misären, den medfödda nervsvagheten, hemfallenheten under alkoholbegäret, känslan av rotlöshet i samhället och kanske även de hopplösa erotiska drömmar, om vilka ett bevarat brev bär vittne, skapade en melankoli, som lik den oföränderliga skuggan följde skaldens humoristiska fantasi på dess soliga vägar. Om detta dystra lynnesdrag vittna de flesta av hans verk, men vältaligast en liten lyrisk dikt, som här må få plats i översättning.
Ledsnad.
O ledsnad! O dunkel, som höljer min själ som höstkvällens mörkning en vildmarkshed! fåfäng är min möda, fåfäng striden och allt vad världen rymmer fåfängt!
Ej himmel
önskar jag, ej natt i Gehenna,
ej en tärna huld i min famn;
unnades mig allenast
att undgå kvalet att fatta.
Ljudlös tomhet varde all världen!
Nu vänner!
jag äntligen sista gången
med bön er nalkas, o hören mig!
Reden min boning,
reden min stuga i Tuonis land;
ner jag stige i jordens gömma!
Gräven mig
en grav där nere i pilars lä
och täcken den åter med svarta mullen!
Sedan för evigt
lämnen min gård!
I ro jag längtar att vila.
Aldrig må
en kulle min gravplats märka;
må mullen långsamt i linda gro,
att ingen anar min vilostad
i skuggan av dunkla pilen!
Få gestalter framstå vackrare i minnets ljus än denna anspråkslösa diktare mot bakgrunden av sina stora verk. Det författarskap, som bär Alexis Kivis namn, har vuxit fram ur de torftigaste, vrångaste och mörkaste förhållanden och likväl utstrålat rikare flöden av sol, glädje och löjen än någon annan finsk diktargärning. Lyckan att se sin konst uppskattad i vida kretsar, som i så sällsynt hög grad kom en Runeberg och en Topelius till del, beskärdes icke finska romanens och dramats originella och vidsynta grundläggare. Hans verk föregrepo utvecklingen; de ha skattats högre av eftervärlden än av samtiden. Vid tjugonde seklets ingång erkännes Alexis Stenvalls skaldegärning rymma icke blott några lysande blad i Finlands litteraturhistoria utan också denna sällsynta, storslagna originalitet, som höjer ett poetiskt verk från den nationella vitterhetens svär till världslitteraturens.