EN STUDIE ÖVER "SEITSEMÄN VELJESTÄ"
I
Handling.
"Jukola gård, belägen i södra Tavastland, står på norra sluttningen av en backe nära Toukola by. Den omges närmast av stenig mark: men längre ner taga åkrarna vid, på vilka, innan gården förföll, säden böljade i rika ax. Under åkrarna ligger den klöverkantade ängen, genomskuren av ett mångbuktat dike; och rikligt gav den hö, innan den vart betesplats för byns boskap. För övrigt äger gården vida skogar, kärr och ödemarker, vilka, tack vare detta ställes första bebyggares förträffliga anordningar föllo på dess del, redan då storskiftet gick fram i forna tider. Då hade nämligen Jukolabonden, månare om sina efterkommandes bästa än om sitt eget, tagit eldskadad skog på sin lott och sålunda erhållit sju gånger större ägor än hans grannar. Men löpeldens alla spår hade för länge sedan försvunnit från hans marker och yvig skog hade vuxit upp i stället. — Och detta är de sju bröders hem, vilkas livsöden jag nu går att förtälja.
"Brödernas namn, uppräknade från den äldsta till den yngsta, äro: Juhani (Jan), Tuomas (Tomas), Aapo (Abraham), Simeoni (Simon), Timo (Timoteus), Lauri (Lars) och Eero (Erk). Tuomas och Aapo voro tvillingsbröder, så ock Timo och Lauri. Juhani, den äldsta, är tjugufem år, men Eero, den yngsta, har knappast skådat aderton solvarv. Alla äro de starkt och grovt växta och av medellängd utom Eero, som ännu är mycket kort. Aapo är längst, men ingalunda axelbredast Denna förmån Och heder tillkommer Tuomas, som är rent av beryktad för sina axlars bredd. En egenhet, kännetecknande dem alla, är deras bruna skinn och styva, hampfärgade lugg, vars strävhet i synnerhet hos Juhani faller i ögonen.
"Deras fader, som var en mäkta ivrig jägare, drabbades av bråddöd i sina bästa år under kamp med en retad björn. Båda två, såväl björnen som mannen, fann man döda, sida vid sida på den blodiga marken. Svårt var mannen sårad, men så även rovdjuret: gapande knivsnitt såväl i hals som i sida och bröstet genomborrat av bössans skarpa lod. Så ändade den reslige mannen sina dagar, sedan han fällt mer än femti björnar. — Men genom dessa sina jaktfärder försummade han arbetet och verksamheten i sin gård, som småningom, i avsaknad av husbondens ledning, föll i lägervall. Ej häller hans söner förmådde plöja och så, ty de hade ärvt av sin fader samma mäktiga jägarlust."
Så börjar Seitsemän veljestä. Från denna inledning utgår verkets huvudlinje, som kommer att följa den långsamt fortskridande förvandlingen av de sju brödernas nomadliv till bondeliv. Med andra ord: ur Kivis roman skall framspringa det fängslande kulturhistoriska moment, då en vildmark på allvar läggs under plog och grunden för civilisationen skapas. Skådeplatsen för händelserna är Kivis egen by och kringliggande näjder. Tidsbestämningarna äro något motsägande, men av många skäl bör handlingen tänkas försiggå i skaldens barnaår eller möjligen något årtionde tidigare.
Jag övergår till de sex äldre brödernas stora pojkäventyr. Det börjar med att de snatta ägg av gumman i Männistö torp, rymma till skogs och hålla kalas på rovet. Vid hemkomsten mötas ynglingarna på gårdsplanen av äggens rasande och skriande ägarinna åtföljd av den risbeväpnade Jukolavärdinnan. Helt om och till skogs igen! — denna gång så långt att ingen finner spåren. Djupt i ödemarken bygga ynglingarna en koja av granris, bosätta sig där och ägna sig åt nöjsamma friluftslekar. De leva på stulna rovor och ett och annat vildbråd. Den självtillräckliga Juhani för med ålderns rätt kommando över de andra, och det är inte utan att denna sorglösa ynglingskara erinrar om det originella nomadsamhälle: i vildmarken, som författaren längre fram i romanen låter bröderna grundlägga.
I hemskogarna letar Jukolamor förgäves efter sina förlupna barn och hela byn smittas av hennes oro. Man ställer till skallgång. Vid skogshavets fjärran synrand upptäcks äntligen en rökstrimma. Med tysta och snabba taktiska rörelser omringa skallfogden och hans följeslagare det sorglösa lägret. "Följde nu aga av moderns hand, drabbande hela pojkskocken, man efter man; och högljutt var skränet i Kuokkala skog".
Men åren gå. Modern dör och bröderna taga itu med att lyfta hemmanet ur dess förfall. Hos dem alla lever en djup kärlek till fädernetorvan. 'Kultainen koti', 'kultainen Jukola' lyda de från folkpoesin överflyttade uttryck, med vilka denna känsla tolkas. Att motsättningen mellan nomadinstinkten och kärleken till hemgården ger upphov åt en konflikt och slutligen driver de sju bröderna till de häpnadsväckande vildmarksäventyr, som fylla romanens populäraste kapitel, beror dock icke på någon inre strid hos dessa omedvetna naturbarn: endast hos Lauri kan man skönja ansatser till en sådan. Deras öden gestaltas som otaliga andras genom det omgivande samhällets pressning på individerna. De originellaste, spänstigaste och kraftigaste resa sig mot samhällstrycket i bynovellens värld lika väl som annorstädes. Trots oavlåtliga bemödanden ha bröderna inte lärt sig läsa, varför socknens myndiga prost hotar dem med det nesliga stockstraffet Från staden (Tavastehus) anskaffas då nya, rödpärmade a-b-c-böcker och man tågar till kyrkbyn för att gå i skola hos klockarfar. På vägen företages ett länge planlagt, samfält frieri till Vendla i Männistö. Fem av de sju träda in i stugan, där flickan bor med sin åldriga moder, och den talföra Aapo håller ett förträffligt andragande, men ingen af Jukola-bröderna behagar henne. Sedan Juhani slungat en sten, stor som en knytnäve, mot den skönas stängda dörr, vandra bröderna dystra vidare, tills de vid nästa vägskäl gå upp i ett nytt förehavande: ett framgångsrikt slagsmål med grannbyns pojkar. Slutligen nås klockarbostället, som nu blir en skådeplats för Jukola-gossarnas bittra lidanden. Lilla Eero, brödraskarans odåga och kvickhuvud, gör visserligen snabba framsteg, men för Aapo, Simeoni, Tuomas och Lauri går det långsamt, medan Juhani och Timo ännu på andra dagen uppehålla sig vid den mystiska bokstaven A. Klockarn ställer dem i knuten, han understryker sina lärdomar medels våldsamma luggningar och överlämnar slutligen de oläraktiga Jukolasönerna åt hungerns kval i den tillbommade stugan. Men Juhani slår fönstret i bitar och hela skaran störtar till skogs. 'Hem till Jukola'! lyder fältropet! På vägen möta bröderna en ökänd landstrykarfamilj och begagna tillfället att skicka en högst oförskämd hälsning till prosten. I dagningen överrumplas de av de nyss besegrade grannbypojkarna och återvända hem, höljda av sår och bulnader. Så följer en bastuorgie. På den sover man ut och vaknar först långt in på följande dag. Under natten brinner bastun, till följd av att Timo eldat för häftigt.