De sju bröderna befinna sig således i full strid med klockare och präst och en vacker dag stiger nämndeman Mäkelä in i stugan och stämmer dem till kyrkan, där de skola sona sina förseelser med att sitta i stocken. Nu besluta bröderna att bryta sig ut ur samhället och fly till obygden; Sitt förfallna hemman, som inte ens har någon bastu mer, arrendera de på tio år åt en garvare. Och på våren draga de hädan med gevär på axlarna och kontar på ryggarna. Deras enögda häst, Valko, släpar en kärra, lastad med fångst- och jaktgrejor samt husgeråd, och högst på lasset, i en liten påse, sparkar och jamar den gamla huskatten. I spetsen går Juhani med de båda hundarna, Killi och Kiiski, sist Eero, bärande i famnen Jukolas prydliga tupp.

Bröderna slå sig ner vid foten av det väldiga Impivaara (Jungfrubärget). Så börjar jägarlivet med ständigt växlande upplevelser, avbrutet av långa vilostunder, ägnade än åt vilda lekar, än åt ett sagoberättande, som utgör de fantasibegåvade skogsgångarnas käraste sysselsättning.

Med sina många sagor och sägner har Kivi syftat längre än blott till läsarens förströelse för stunden. Alla nutida författare som fördjupat sig i Seitsemän veljestä ha framhållit, att Kivi tecknat en i hög grad verklighetstrogen genomsnittsbild av hemtraktens befolkning. Men denna bild visar tilllika förut oskådade vidder både mot det förgångna och mot framtiden. Begrundar man spörsmålet, huru Kivi nått fram till en så omfattande förståelse av den sydtavastländska allmogens själsliv i dess utveckling från vildens till den civiliserade bondens nivå, skall man finna, att folksagan varit hans följeslagare. Hans egna sagor och sägner i 'Seitsemän veljestä': om den grymma slottsherren, om trollet i Impivaara och den bleka tärnan, om martyren i bärgshålan, om djävulens flykt med Simeoni till månens lädertorn — bevisa detta. De fyllas av allmogens fantasiliv, av folkligt religiösa åskådningar, sammansatta av kristna och hedniska element i en ofta oförmedlad blandning. Deras grund är naiviteten, som den moderna kulturen håller på att döda hos allmogen. Då brödernas vildmarksliv börjar med att Aapo berättar Impivaara-bärgets saga, skapas redan vid början av romanens nya skede en stämningsverkan, som sträcker sig långt framåt genom skildringen och utan vilken ödemarksmystiken hos den plats, där större delen av handlingen utvecklar sig, icke förmådde fängsla oss i samma grad som nu.

Efter höstens framgångsrika björnjakter reder man sig att fira jul i den präktiga stugan, som timrats upp vid foten av bärget. Den tjänstgör även som bastu och dess stora stenugn eldas för julbadningen. Efter badet breds halmen kvarterstjock på golvet och ännu tjockare på laven, där bröderna vanligen tillbringa kvällen och natten. Så förtärs af ton värden: sju hålkakor, ångande björnkött i tvänne skålar av ek och en stäva skummande, svartrött julöl. Och nu börjar det egentliga festandet, skildrat med Kivis oförlikneliga humor. Den hetsiga, vilda, alltid överdrivna äldsta brodern anger tonen. Man glammar och brottas och Juhani, som trott sig vara den starkaste besegras både av Timo och Tuomas. Men inte ens denna stora motgång kväver hans upptågshumör. Slutligen dansar han 'ryska dansen' till tonerna av en galen trall, utförd av Eero — en förträfflig målning av obändigheten och hetsigheten i folklynnet, som mot slutet av romanen karakteriseras av en annan ypperlig dansskildring, där trögheten och tungroddheten ge tavlan dess huvudton. Man har med allt skäl jämfört denna senare scen hos Kivi med dess motsvarighet i 'Elgskyttarna', men även en parallell med de många lantliga dansbilderna hos Björnson vore väl på sin plats. Den som intresserar sig för etnografiska jämförelser skall särskilt stanna vid Hallingdansen, utförd av Nils skräddare (andra kapitlet av 'Arne').

När bröderna äntligen klätt av sig för att gå till vila, befaller Juhani Eero att hälla en kanna öl på den heta ugnen, "så får man veta hur kornbrygdsångan smakar". Eero, som aldrig säger nej till något pojkstreck, utför uppdraget, men de andra protestera. Tvisten övergår till slagsmål. Därunder faller från laven en brinnande pärta på det halmtäckta golvet och i nästa sekund slår lågan mot taket, medan stugan fylls av rök.

Så begåvo de sig på färd, nakna, klädda endast i blårgarnsskjortor och bärande var och en sin kont på ryggen och sin bössa på axeln eller i handen. Så trådde de den vintriga, nattliga vägen, flyende undan kölden, som kom rusande över dem från Nordlandets myrar. Men han visade ändå inte sitt förfärligaste ansikte. Skarpvintern utvecklade sig icke denna gång i all sin stränghet Visserligen blottades himmelns panna ibland, men de seglande skyarna täckte den igen, och måttligt blåste nordan. Och bröderna voro bekanta med kölden. I mången brakande vinterköld hade deras skinn barkats, och fordom, som ostyriga pojkar, hade de ofta i timtal barfota gått och rotat i drivorna. Men hemsk, förfärande hemsk var likväl denna färd från Impivaara till Jukola. Framåt ilade de med fasa i hjärtat. I spetsen, på Valkos rygg, redo Eero och Simeoni, de andra följde dem, springande, i hälarna, trampande ödemarkens snö, som yrde omkring dem. Men på Impivaara-sveden, nära ugnen, vars stenar ännu glödde, sutto katten och tuppen, melankoliskt gloende på det kolnande bålet.

I riktning mot byn ilade bröderna, de lämnade redan Sompiokärret bakom sig och nalkades Teerimäki (Orrbacken), där vargarnas hemska tjut alltjämt hördes. Men i granmoren mellan kärret och Seunala Mattis sved skedde ryttarskifte: Eero och Simeoni stego av och två av de andra bröderna hastade att ersätta dem. Ofördröjligt fortsatte de sin färd, störtade utmed den stigande mon, korsade Viertola vägen och fortsatte genom den vida, susande furuskogen. Och till sist närmade de sig den klippiga Teerimäkibacken och med ens tystnade vargarnas mångstämmiga och vilda låt. Snart stodo de på bärgets krön och läto sin häst pusta; ryttarna stego ner från ryggen och två andra stego genast upp i deras ställe. Ännu stodo de kvar på den snöiga klippan; nordan blåste, himlavalvet klarnade åter för en stund och Karlavagnens tistelstång visade, att midnatten var förbi.

Men när bröderna vilat, ilade de åter framåt, följande den släta bergvägen, och då den var slut, stego de ner i mörk granskog, och dyster stod naturen omkring dem. Blek blickade månen ner, uvarna skreko, och här och där i vildmarksdjupet stod en märkvärdig skepnad, liknande en skogens björn, en fruktansvärt stor: det var de mossiga, uppåtstjälpta rötterna av fallna granar. Orörliga som stelnade vålnader stirrade dessa björnbilder på det besynnerliga följet, som ilande sprang dem förbi. Så blickade de utan att röra sig, men mellan dem, omkring dem, uppstod snart en skrämmande rörelse i den ödsliga granskogen. Nu kretsade de hungriga vargarna i spåret på bröderna, närmande sig dem mer och mer. Än framför, än bakom, än susande över vägen eller mellan granarna på vägens bägge sidor, skymtade deras hastiga lopp. Ilskna, blodtörstiga följde de efter de nattliga flyktingarna från Impivaara; det brakade och smällde omkring dem, när granarnas torra grenar bräcktes. Darrande och frustande löpte den skygga Valko; och mannen, som red främst, kunde knappast hindra honom från att skena. Men allt närgångnare blev vilddjurens djärvhet. Blodtörstigt flämtande svävade de ofta nära förbi männen; och för att skrämma dem avfyrade bröderna ibland sina bössor, än åt höger, än åt vänster. Men härigenom jagades de likväl icke långt bort.

Kiljava-heden, öppen och fareldhärjad, mötte nu: här och där stod den torkade stammen av en tall, ett hem för hök och uv. Här blev vargarnas ilska skrämmande och männen löpte ytterlig fara. Då redo Tuomas och Timo, men de andra, som springande följde till fots, stannade plötsligt och avlossade nästan på en gång en skarp salva mot sina förföljare, vilka, skyggande för dennas drogo sig ett stycke ifrån dem. Åter störtade männen i väg; men länge dröjde det ej, innan fraset av den förföljande vargflocken igen hördes omkring dem och faran var större än någonsin. Då stannade Tuomas hästen och sade med hög stämma: 'Den, vars bössa är tom, må genast ladda den! Han må skynda som blixt och by!' Så ropade han och steg av, bedjande Timo hålla stadigt i Valko. Bröderna stodo nu stilla och laddade, och de kände ingen köld, icke i fötterna, icke i någon kroppsdel. Också rovdjuren stodo stilla, femti steg från männen, oavbrutet betraktande dem med sina glupska ögon och svängande svansarna i åtrå. — Och molnfritt lyste himlavalvet, där den klara månen blickade ner på mon.

(Hela verket igenom inflätar Kivi dialoger i skildringen.)