Tuomas. Är våra bössor laddade?
Aapo. Det är gjort. Vad menar du?
Juhani. Alla på en gång!
Tuomas. Nej, om vårt liv är oss kärt. Alltid skall någons rör vara laddat; kom ihåg det. Lauri, du har ju stadigaste handen och skarpaste ögat, ställ dig bredvid mig.
Lauri. Här står jag. Vad vill du?
Tuomas. En hungrig varg äter till och med sin blödande bror. Om vi nu kunde göra en sådan manöver, vore vi räddade. Låt oss försöka! Lauri, vi siktar på den där främsta till vänster och skjuter samtidigt, men spara er eld, ni andra! Lauri, tag nu skarpt korn som örnen och låt det blixtra, när jag säger: nu.
Lauri. Jag är klar.
Tuomas. Nu!
Då sköto båda i samma ögonblick, och i rykande språng flydde vargarna. Likväl dröjde en av dem på platsen och försökte linkande nå de andra, utan att lyckas. Framåt skyndade männen igen av alla krafter: sex bröder till fots, Timo ensam till häst i spetsen. Sålunda förflöt en stund. Men snart avbröts vargarnas flykt, de vände om och löpte åter hetsigt i riktning mot det nattliga tåget. Den yrande snön frasade och den flacka Kiljava-malmen ekade, när de störtade fram i flock. I vild fart nådde de kamraten, som vred sig i sitt blod, störtade förbi honom, men svängde snart runt, emedan den frestande blodlukten hastigt slog upp i deras näsborrar. De snurrade omkring: svansarna svängde, snön virvlade, mordlustens öga gnistrade i natten. Hemska att åse, störtade de i samlad flock över sin sårade broder och ett fruktansvärt yl och tumult uppstod på mon; man kunde ha trott, att himlavalvets pelare bräcktes. Marken skalv och snön förvandlades till en vild röra, när de forna vännerna sleto i stycken ödemarkens son, vars blod Tuomas' och Lauris säkra lod hade bragt att rinna. Men tystnad rådde åter på den nattliga mon. Man förnam endast sakta stånkningar, och benen knastrade, när rovdjuren med blodiga nosar och glimmande ögon glupskt förtärde sitt offer.
Men långt från sina fruktansvärda fiender färdades bröderna och härligt hade vargarnas mordlarm på Kiljava klingat i deras öron; för dem var det räddningens ljuvliga och goda budskap. De närmade sig den vida Kuttila-ängen, kring vilken deras väg löpte i båge genom en backig näjd. Men för att vinna tid beslöto de nu att gina över denna äng. De stormade mot gärdsgården i flock, den bräcktes, och Valko, åter bärande två av bröderna, steg över och löpte, driven av männens piske, på ängens släta yta. Men oförtövat ilade i hans spår de bröder, som åter voro i tur att trampa snön. Över ängen gick vintervägen till kyrkbyn, och resande, som åkte efter tre hästar i tre slädar, färdades just på denna väg. Men svårt förskräcktes både hästar och karlar, när de sågo bröderna närma sig från norr. De varsnade i månskenet sju män i bara skjortan, med bössa på axeln, ila framåt med en häst. Och de trodde, att en hop vreda troll från Impivaaras hålor rusade över dem. Våldsam var rörelsen på ängen. Skengalna löpte de resandes hästar, löpte hit, löpte dit, en av karlarna skrek, en annan välsignade sig, en tredje upphävde besvärjelser med ljudande stämma. Men bröderna kastade knappast en blick på denna uppståndelse, de sprungo bara i vild fart över Kuttila äng mot Jukola, klyvande snön som en rök. Ängens andra gärdsgård reste sig emot dem, de stormade fram i flock, den brast med brak, och snart färdades de åter på den backiga vägen.