"Men nog var denna natt förfärlig och hemsk för dem. De löpte snabbt, löpte med kisande ögon och pustande lungor och tvivlet stirrade ur blickar, styva som störar, som jämt riktades mot det forna hemmet på Jukola. Så sprungo de framåt utan att yttra ett ord och snabbt flydde den snöiga jorden under deras fötter. Men slutligen, på norråkerns brink, sågo de Jukola gård på dess backsluttning, svept i det bleka månljuset, och nästan samtidigt ljöd på deras läppar: 'Jukola, Jukola!' Nu löpte de utför backen, rände över dikesängen som vingade troll och äntrade ännu en backe och stodo på tröskeln till gårdens bommade dörr. Tid att bulta på och vänta att bli insläppta hade de ej, utan de stormade framåt av alla krafter, så att den bastanta farstudörren brakande och bullrande flög upp. Med gny och dån rusade de ur farstun i stugan och vidare som en virvelvind till mörjan på äriln, därifrån den dyra värmen fläktade emot dem. Men högeligen förskräcktes garvarens sömndruckna familj, som trodde sig överfallen av rövare."

Följande vår eka yxhuggen borta i moarna kring Impivaara. Snart flytta bröderna in i sin nya ståtliga stuga.

Nu följer en rad av episoder, vilkas inre sammanhang vid en flyktig läsning kan förefalla löst, men som fullkomligt samstämma med nomadlivets väsen, där nycken spelar en annan roll än i ordnade levnadsförhållanden. Det var en nyck, som förde bröderna ut i deras jätteäventyr, kampen mot de fyrti tjurarna, och på detta äventyr grundas sedan till en del romanens vidare förlopp. Men denna nyck var icke meningslös. Det lönar mödan att iakttaga huru det största av brödernas många strövtåg beslöts. Man får därigenom en god inblick i Kivis psykologiska motivering.

I brödernas grannskap bodde en gubbe, kallad Taula-Matti (Fnösk-Matti) med syftning på mannens passion för att samla fnösksvamp. Denna åldring hade i tiden tjänat hos en präst uppe i Österbotten vid lappska gränsen och varit med om vidunderliga jakter, som väckte brödernas måttlösa hänryckning, var gång de på nytt beskrevos för den girigt lyssnande kretsen. Det var tranjakter på myrarna, björn- och järvjakter i skogarna, allt späckat med historier om lapparnas trollkonster. Juhani, alltid färdig att omsätta en ingivelse i handling, får ingen ro för sina drömmar om Lappland. Dit upp kan han visserligen inte komma. Men i stället uttänker han en färd till en avlägsen vildmark på gränsen mellan Jukolas och herrgårdens ägor. Man skall först skjuta en björn, som härjar därborta, och så jaga de 'otaliga' änderna i träsken. Juhani beundrar för tillfället Taula-Matti så högt, att han besluter härma dennes jaktvanor till alla delar. Varje gång den högeligen skrytsamma Matti kommer till slutet av en episod drar han till med ett märgfullt: 'Å så söp vi!'. Det vill Juhani också kunna säga, då han på gamla dar förtäljer sina bragder för andäktigt lyssnande ynglingar. Lauri, som ännu inte vet, hur brännvin smakar, skickas med faderns gamla jaktflaska av tenn till herrgården, där den 'pärlande' varan finnas till salu.

Bröderna fälla björnen efter en strid på liv och död. De taga också några jaktsupar, men till de andöversållade träsken komma de aldrig. Ty i den okända trakten möter en oväntad, fruktansvärd fara. Det brakar plötsligt i skogen och hundarna störta fram, jagade af tio fnysande herrgårdstjurar! Knappt ha bröderna med uppbjudande av sina yttersta krafter sträckt sju av dessa till marken och jagat de; tre övriga på flykten, då ett nytt brak förkunnar ankomsten av den återstående tjurhjorden, bestående av trettitre vilda bestar. Likbleka flykta männen. De svinga sig över en gärdsgård, som kort därpå ramlar för tjurarnas anlopp, rusa genom en grund damm, kliva över en ny och starkare hägnad, som likväl blott ett par sekunder håller stånd mot förföljarna, nå en stenbunden slätt, där de kasta kontarna, och rädda sig slutligen, skälvande av dödsångest, på 'Djävulsstenen' (Hiidenkivi) ett väldigt jättekast ute på slätten.

De scener, som nu följa, utgöra måhända det mäktigaste partiet av denna fantastiska vildmarksberättelse. Belägrade av tjurarna i tre dygn, upphäva bröderna gång på gång fruktansvärda nödrop. En gång når detta tjut verkligen fram till herrgården. Men fogden, som hör det när han går över ribacken, tar saken på sitt sätt och säger skrämd till sig själf: "råtrollet ropar där borta".

Uppe på Djävulsstenen blir situationen dyster. De belägrade äro utan mat. Endast ammunitionen och brännvinsflaskan ha bärgats. Under inflytande av den rasande hungern dricker Lauri sig full och ställer till slagsmål. Och ett ögonblick är hela skaran nära att ramla ner från sin tillflyktsort.

På tredje dygnets afton skjuter man tjurarna.[12] Medan de andra flå de döda kropparna, beger sig Eero med olycksbudet till herrgården. Så följer kapitlets upprörda slutscen mellan den rasande patronen, hans beskäftiga fogde och stridslystna drängar och de efter hudavdragningen bloddrypande Jukolabröderna, som vid godsherrns oöverlagda hot om stryk drivas till tålamodets yttersta gräns. Deras försäkran, att godsherrn skall få följa sina tjurar till en annan värld, i fall han skrider till angrepp, gör emellertid slag i saken och man skils för att senare göra upp mellanhävandet i godo. Kivi får här fram den djupa klyftan mellan herreman och bonde på ett sätt, som starkt kontrasterar mot den Runebergska folklivsskildringens idylliska uppfattning av samma förhållanden.[13]

Efter denna händelse får man åter bevittna en aktningsvärd utveckling av brödernas fysiska och moraliska krafter. Tjurarnas förtörnade ägare går in på förlikning mot att man tre år å rad kör till hans gård skörden från en ny, stor sved. Det ligger någonting upplyftande mäktigt i skildringen av brödernas odlingsarbete i vildmarken. Detta kapitel hos Kivi är en förelöpare till de i finska litteraturen så talrika tolkningarna av nybyggarlivets arbetsmödor. Det utgör tillika utgångspunkten för en ny utvecklingslinje i romanens handling. Tack vare denna odlargärning, som misslyckas tre år å rad och förs i hamn först med Sompiokärrets utdikning, börjar nämligen en ny tankeriktning vinna insteg hos bröderna. Jordbrukarinstinkten, sammanväxt med kärleken till den övergivna fädernegården, kämpar, först nästan omärkligt, sedan allt uppenbarare, med nomadinstinkten och såsom i början av denna studie framhölls blir det Kivis huvuduppgift att visa, hur den förra slutligen segrar.[14] Men ingen skald är friare från olaten att göra affär av sitt verks innebörd än författaren av 'Seitsemän veljestä'. Hans motivering är fint konstnärlig och på samma gång öppnar den ett djupt samhällshistoriskt perspektiv. Brödernas nya sinnesriktning ställs i samband med det ekonomiska livets utveckling, med landets förvandling runt omkring dem. Skogen viker överallt för yxan, för svedje- och kyttlandselden, för spaden, gräftan och plogen. Vildbrådet försvinner efterhand. De sju bröderna ana, att deras fria vildmarksvärld är dömd till undergång. De äro den första Jukola-generation, som står inför valet att anpassa sig efter denna förändring eller förlora sin släkts ställning som medägare i hembygdens jord. Kivis berättelse har sålunda en vidsträckt, allmängiltig innebörd. Den är en skaldisk återspegling av hela finska stammens övergång från nomadtillståndet till jordbrukarlivet och civilisationen.

Den förra hälften av 'Seitsemän veljestä' ända fram till kampen med tjurarna ägnades ungdomsårens bullrande äventyr. Juhani, vilden framom alla andra, spelade främsta rollen. Men romanens senare hälft är ägnad brödernas mannaålder, då de sociala instinkterna och hängivenheten för stora arbetsuppgifter tar ut sin rätt. Just vid den tidpunkt, då de äldre bröderna lämna ungdomsåren bakom sig, bryts romanens utvecklingslinje, skalden tränger djupare in i de psykologiska problemen, och i rik mångfald fyller alla sju: Jukolabrödernas karaktärsutveckling skildringens alltmer vidgade ram.