Jämsides med jordbrukarinstinktens, jordbruksintressets utveckling kan man skönja en fortskridande höjning av brödernas hela själsliv och av deras uppfattning om sina plikter i samhället. Men ehuru denna fas av romanen mot slutet blir den mest framträdande, får läsaren ännu bevittna åtskilliga nya uppblossanden av brödernas bärsärkslynnen.

Ett sådant skall här återges.

Med den stort tilltagna sädesodlingen följde brännvinsbränning och denna hantering drog med sig ett supigt leverne, som i längden skulle straffa sig självt. Man hade bl.a. planlagt ett dundrande kalas vid Mikaeli (varvid trakteringen skulle utgöras av nejonögon, sill, vetebröd, buteljöl och rom!) då Simeonis och Eeros bedrövliga Tavastehusresa (varom mer längre fram) vållade en tvär förändring i brödernas förhållande till alkoholen. Brännvinspannan slogs i bitar. Det nya liv, som nu skulle börja, invigdes med en vandring till kyrkan. Men när man passerade Tammisto gård — Vars husbonde var brödernas trofasta vän — försiggick där en auktion. Man stannade och skådade. Och nu befanns dagen för kyrkbesöket galet vald. Man hade tappat bort tidräkningen i obygden och blev under allmänhetens flin upplyst om att det var måndag. Toukolakarlarna, de gamla fienderna, läto undfalla sig några stickord och så följde ett tumult, överträffande allt, vad Kivis hjältar tidigare åstadkommit i slagsmålsväg.

"Förrättningsmannen försökte nog i början hindra denna vreda flod att stiga, men sedan han märkt, att han ingenting mäktade, drog han sig i tid åt sidan och iakttog förvånad brödernas omätliga styrka. Och en kraft, så våldsam, utvecklad med så stormande fart, hade bröderna ännu aldrig förr lagt i dagen. Den länge och hemligt glödande hämndkänslan fick äntligen vind och en sprakande, förfärlig storm växte upp därur; och ojämförligt var larmet och gnyet Bleka och darrande flydde kvinnorna från valplatsen, bärande de små, uppskrämda barnen i famnen eller ledande dem vid handen. Gårdens kreatur, både den ståtliga tjuren och de sävliga korna, sprungo nu skengalna hit och dit, och vida omkring ljöd ropet, skränet och skriket, då Jukola-bröderna slogo och Toukolakarlarna slogo tillbaka, Toukolakarlarna och deras många vänner. Juhani, bitande hop tänderna och alldeles askfärgad i ansiktet, högg in med kraft i fiendeflocken, högg till höger, högg till vänster med hakan förvriden av raseri. Men som en klippa, så trängde den axelbreda Tuomas sig fram, och där hans tunga näve föll, där stupade alltid en man, där stupade också två för ett enda slag. Man såg där hända, att då han slog en, denna föll med fart så våldsam, att han stötte omkull också en annan, som stod bredvid. Timo slog till som en timmerfällare i skogen ljungar med sin yxa, och vida omkring lyste hans bruna, grova, av vrede blossande kinder.

"Så togs man på Tammisto gård och allt våldsammare blev kampen. Där låg redan en man, också här låg en, gjutande sitt blod på den sandiga marken. Och svartrött fuktade brödernas blod jorden; ty Toukolaborna höggo redan med knivarna; men sådana hängde ej vid brödernas bälten, nu, då de voro på färd till det heliga templet. Men när de sågo sitt heta blod rinna, grepo de spiror och spraggar från marken till vapen eller bröto störar från de närmaste gärdsgårdarna och störtade sig vilt över sina fiender; men snart mötte de liknande vapen hos dem och störarna började nu slå ned med brak kring männens huvun. Och det såg fortfarande alldeles ovisst ut, vem som här skulle segra, vem besegras. Så bålt än bröderna kämpade, stredo de likväl mot en mångdubbel fiende, söm skarpt, förbittrat slog tillbaka.

"Men då nalkades en man, som genast skulle bringa vågskålen att sjunka på Jukolabornas sida. På åkern närmade sig, springande, rusande och högt bölande den grotta Tammisto-Kyösti. Med en grov stör i näven ilade han framåt lik en fasans gråvita vålnad, med håret på ända som kammen på ett troll; och som en blixt slog han ner i ryggen på Toukolaborna, bringande oreda i deras skara; men brödernas iver växte. Bölande och rullande med ögonen slog han fruktansvärt, slog som en galen man, en vettvilling; från andra sidan höggo bröderna, höggo med fördubblad kraft, och slutligen, gåvo sig fienderna av i vild flykt, de, som störarna ännu inte hade sträckt till jorden."

På detta uppträde följer en period av ruelse, skildrad med stor skarpblick för det primitiva själslivet. Efter varje ny förlöpning reagerar brödernas rättskänsla allt starkare. Och efter Tammistohändelsen dyker där åter fram en märklig vördnad för lagen, icke blott i form av fruktan för straff, utan även som ett dunkelt men utvecklingsbart medvetande om samhällsplikterna. Socknens präktiga länsman kommer de ångerköpta slagskämparna till hjälp. Han har småningom lärt sig uppskatta deras vackra egenskaper, han talar gott för dem hos prosten och själv förlåter han dem till och med uppträdet på Tammisto gård, som lyckligtvis inte hade krävt något människoliv. Den ytterliga misstron mot allt, som utgår från herrarna, inger bröderna i början tvivel om denna välviljas ärlighet. De ha nämligen väntat sig fruktansvärda repressalier efter sin senaste dat och hållit sig beredda att fly till andra trakter; kanske ur landet. Men då de slutligen övertygas om att försoning kan vinnas både med länsman, präst och klockare, med andra ord: med samhället — då bryter den länge förberedda karaktärsförändringen segrande igenom. Motiveringen är även i denna punkt gjord med fin konstnärlighet. En möjlighet att bli dugande samhällsmedlemmar har hela tiden skymtat fram ur brödernas karaktärer. Det är ett genomgående drag i romanen, att all orätt, som sker inom brödrasamhället, framkallar protester och bestraffas. Bland de många, halvt humoristiska, detaljerna av denna art märker man främst uppträdet på Djävulsstenen, då den druckna och oregerliga Lauri döms till döden och Tuomas endast med våld kan hindras att kasta ner honom till tjurarna.

En dag får prosten rart främmande. Våra sju hjältar ha lärt sig läsa och komma för att bli förhörda. Och efter nattvardsgången återvända de till Impivaara med var sin läderpärmade bibel, skänkt av prosten. Så lyckligt slutar detta uppror mot stat och kyrka av några frihetsälskande byjunkare. Man ser, att det patriarkaliska draget hos gamla tiders herremannaklass ingalunda saknas i Kivis teckning.

De sista kapitlen skildra brödernas öden efter de stora konflikternas lösning.

Det gamla Jukola delas mellan Juhani och Aapo. Tuomas och Lauri sitta på var sitt ståtliga hemman vid Impivaara. Timo och Eero bli ägare af fria, bördiga torp. Så skördas frukterna av stamfaderns framsynta handling, då han lade under Jukola en vildmarkslott, sju gånger större än andra gårdars. Välståndet växer i brödernas hem och i deras efterkommande skymta vi ett livsdugligt, för nya tiders kultur mottagligt släkte. Klarast varsnas detta perspektiv framåt i det stycke, som i romanens slut ägnas Eero. "Fosterlandet var ej längre för honom en obestämd del av en obestämt uppfattad värld, utan att han visste; var det fanns och hurudant det var. Men nu visste han, var detta land stod att finna, denna dyra vrå av världen, där finska folket bor, bygger och strider, och i vars sköte våra fäders ben vila. Han kände dess gränser, dess hav, dess hemlighetsfullt leende sjöar och dessa likt risiga gärdesgårdar löpande, furuvuxna åsar. Helhetsbilden av vårt land, dess anletsdrag, vänliga somt en moders, hade för alltid präglat sig i djupet av hans hjärta." Genom Eeros försorg bygdes i socknen ett slags folkskola, "en av de första i Finland". "Och vid sina ekonomiska värv och planer höll han ständigt i sikte sin äldsta son, som han beslutit skola till läskarl".