Jag har hittills gått förbi en mängd episoder på sidan av huvudhandlingen, som kunnat skymma romanens stora linjer. Deras plats är icke i ett referat. Men genom dem införas i berättelsen åtskilliga humoristiskt tecknade bipersoner, som förläna bylivet dess rika fyllighet.
Meningslöst vore också att söka beskriva de scener, där Kivis humor vinner sina stora segrar. De äro ofta minst viktiga för handlingen, men man minns dem längst. De humoristiska uppträdena äro många; få scener tar Kivi så allvarligt, att icke någon humoristisk glimt sprunge fram ur dem. I erinringen kvarstår humorn som en gyllengul dager, som icke tillhör någon särskild del av verket, utan strör sitt glada skimmer över hela dess vida yta. Bland de roligaste uppträdena få kanske nämnas Juhanis ansträngningar att intränga i läskonstens mysterier; samtalet mellan bröderna och den döva gubben, vilket icke alltför mycket förlorar på uppslagets frändskap med utslitna farssituationer; klockarns försoningstal; Timos och hans hustrus husliga tvister.
I sina många, skenbart blott humoristiska skildringar av allmogens superi inlägger Kivi en fond av mörkt allvar. Han förstod dryckenskapens härjande roll i de fattiga hemmen så väl, därför att dess tragik skuggade hans eget. Hans berättelse är tendensfri i den meningen, att den konstnärliga verklighetsskildringen, som sådan, uppenbarligen är hans enda mål. Men just därigenom blir dess vederhäftighet även ur social synpunkt så mycket större. Vid en återblick minns man åtskilliga av hans överlägset tecknade fylleriscener; den skenheliga, 'väckta' Härkämäki-bondens skåpsuperi och hårdhänta husbondestyre, Timos dråpliga höstfylla och — i handlingens huvudfåra — Lauris galenskaper på Djävulsstenen samt Simeonis och Eeros förvillelser.
Att läsa Seitsemän veljestä är lika mödosamt och njutningsrikt som att följa en forsfylld älv, vars åder i vida bukter arbetar sig fram genom obygdens ändlöshet. Det kan hända, att man förlorar alla begrepp om riktningen eller att man tätt bakom sig hör bruset av ett fall, som man tror sig ha lämnat långt i fjärran. Men just i ett sådant ögonblick förnimmes obygdsstämningen i hela dess ödslighetsvilda storhet. Man kan icke hasta fram genom Seitsemän veljestä, ginande förbi händelseförloppets många och vida bukter. De långa, detaljrika samtalen, där saker upprepas, som man redan har hört, de ofta återkommande jaktäventyren med ungefär likartat förlopp och kanske också andra episka drag ha föranlett uppfattningen att Seitsemän veljestä vore en planlös, omotiverat vidlyftig och långtrådig bok. August Ahlqvist är icke, den enda bedömare, som förfäktat en sådan mening i offentligheten.[15] Men hur befogad den än må vara som uttryck för subjektiva opinioner förstående gentemot Kivis konst är den icke. Just i de skenbara upprepningarna dallra stämningens hemliga strängar och just i breda detaljmålningar utlöses en allmogeromans finaste poesi. Allmogen själv älskar den vittsvävande omständligt berättande formen: varför skulle allmogelivets skildrare icke välja den? — —
II
Karaktärer.
JUHANI.
August Ahlqvist skrev i 'Finlands Allmänna Tidninng' bl.a., att 'någon skymt av karaktärsteckning' icke stod att finna i Kivis roman. "De sju bröderna, liksom andra däri förekommande personer, äro skuggor, vilka tala och handla på ett och samma sätt. Endast den äldste och yngste av bröderna kan man urskilja såsom försök till karaktärer; den förre är den vildaste bland de vilda — — den senare — — brödralagets geni och kvickhuvud." Kivis försvarare hade, så vitt jag vet, icke upptagit denna passus hos Ahlqvist till noggrannt skärskådande, innan Tarkiainen i sin studie över Seitsemän veljestä tecknade alla sju brödernas silhuetter, sådana de framstå vid en förstående läsning av verket. Därmed torde myten om karaktärsteckningens schablonmässighet för alltid vara bragt ur världen.[16]
Det är ju anmärkningsvärt, att Ahlqvist likväl nödgats acceptera Juhanis bild såsom 'ett försök till karaktär'. 'Den vildaste' av de sju vildarna synes hos honom ha väckt något slags häpnad — om erkännande var ju icke tal — och i själva verket kan väl ingen läsa Seitsemän veljestä utan att dröja vid denna överraskande storvulna och tillika grovhuggna skapelse. Juhanis karaktär är ett märkligt försök att ge en djuptgående framställning av en alltigenom primitiv människotyp. Den speglar ett i alla avseenden outvecklat kulturtillstånd, bland vars utmärkande drag den naiva, av inga tvivel besvärade vidskepligheten är ett av de starkast framträdande.
Med kärleksfull beundran minnas bröderna sin avlidna, blinda morbror. De glömma aldrig hans utläggningar om världsbyggnaden. Han berättade om tider, då hela naturen, t.o.m. träden, kunde tala. Han visste, att månen var 'en skinande klippa' i rymden. Han förtalde om 'tre stora ödeläggelser', som föregå världens undergång. Två hade redan övergått mänskligheten, 'deri tredje förestår, när det inte mer finns hedningar på jorden'. Över allt detta grubbla bröderna i vildmarken. Och med djup poesi har Kivi tecknat det finska lynnets kontemplativa drag, då han låter dem grunda över norrskenet. 'Mången vinternatt betraktade de från sin lilla glugg de bleka norrskenslågornas flämtning. Där bortom bärgets krön, bortom de skäggiga granarna, sken i det vida en skumt lysande båge. Gnistrande och ljudlöst tändes ett bloss, och släcktes, och tändes åter, eld jagade eld, skyndade ända från nordens kulna port upp mot zenit, och alltjämt dallrade det disiga skenet himmeln runt. Denna lek betraktade bröderna från sin stugas lave, spörjande och undrande hit och dit över den högtidliga företeelsens uppkomst och orsak. Men de undrade och grubblade förgäves'.