Den blinda morbrodern hade förklarat, att åskan uppkommer, då skydragen hopa torr sand mellan molnblocken, och som barn fantiserade bröderna ofta över fenomenet. Juhani föreställde sig, att Gud körde för våldsamt på sin himmels stenlagda gator. Men medan de andra vid vuxen ålder betraktade dylika mysterier med en viss andaktsfull vördnad, stannade Juhanis utveckling åtskilliga trappsteg lägre ner. Han uppträdde, utomordentligt respektlöst gentemot det gudomliga. En gång, när han bärgade sitt hö, bröt ett häftigt åskväder lös. 'Medan höjden dundrade, stod han där och svor, smällande mot vänstra handens flata den högras knutna näve. Som en besatt for han ut i förbannelser, hukande sig ner ett kvarter vår gång ordet 'perkele' skrällde ut genom, hans gnisslande tandgård. Blickande uppåt, skrek han flera-gånger med skärande stämma: "vad ha himmelns spillningskärror att göra på min höäng?"

Denna bild är ej den enda i sitt slag. Efter ett av de många slagsmålen mellan bröderna och Toukolakarlarna föres följande samtal:

Aapo. Låt oss gripa till lag och rätt och ej till egenhandsdåd.

Juhani. Första Toukolakarl jag får i mina klor, slukar jag levande med hull och hår. Där har du lagen och rätten.

Simeoni. Stackars bror! Ämnar du nånsin bli en himmelens arvinge.

Juhani. Vad bryr jag mig om himmeln, om jag inte får skåda Tuhkala-Mattis blod.

Med detta sinnelag följer också vanvördnad för den himmelska maktens jordiska representanter, framträdande i synnerhet då hotet om stockstraff bringar lavaströmmarna i Juhanis själ att flöda. 'Tanken på att slå vår herr prost i blod, skulle just smaka mitt vreda sinne som ett honungsregn. Inte skulle jag bruka kniv och inte bössa, som förra Kariskarien, nej, med naglar och tänder skulle jag hänga mig i hakan på honom som en varglo'.

I sitt förhållande till vildmarkstrollen är Juhani inte så kavat. När man en natt slagit läger i skogen, upptäcker han, att man kommit till ett fasansfullt spökställe: platsen vid jättekastet, 'som ger ett så sorgset svar på kyrkklockornas dön'. Och han varseblir ganska riktigt två ögon i mörkret. En sådan syn förskräcker honom lika mycket som det besynnerliga dånet i vildmarksnatten i tiden imponerade på Sancho Panza. Han vill fly hals över huvud.

Tuomas. Sittom i ro!

Juhani. Men skogsrået på det här stället är ont och argsint