Aapo. Blott mot dem, som svärja eller visa annan ogudaktighet.
Samma ömkliga modlöshet gentemot det okända och obegripliga observeras hos Juhani även då han skall föra de andra till nattlig kamp mot det farliga Impivaaratrollet.
Men när det gäller att möta faror, vilkas art han begriper, utvecklar han helt andra egenskaper. I de talrika striderna med både människor och rovdjur visa alla sju Jukolasönerna en imponerande tapperhet. Minst modig är den skenheliga gudsmannen Simeoni, medan högsta höjden av oförskräckthet nås av Tuomas och Juhani. Men Tuomas låter blott en enda gång — i tumultet på Djävulsstenen — bärsärkslynnet kväva eftertanken. Man ser redan under slagsmålen, att han kan utvecklas till en sådan besinningsfull, verksam och kraftig husbondetyp, som han till slut blir. I Juhani möta vi ständigt den allt igenom primitiva karaktären. Även tapperheten är hos honom blott en affekt, ett utslag av samma på intellektuella faktorer blottade själsliv som hans vredesutbrott mot gud eller hans skräck för trollen. Ensamt de scener, där Kivi målar hans utseende, då vreden rinner över, äro nog för att visa detta, Det är, i förbigående sagt, karaktäristiskt för Kivis realism, att han i sådana scener så ofta begagnar jämförelser ur djurlivet för att framställa det primitivt obehärskade i brödernas utseende och beteende.,
I klockarstugan få vi se Juhani "skrapande sitt runda huvud, spottande och riktande mot sin lärare blängande tjurögon". En gång uppträder han mot Timo "som en retad björn". När han läxar upp sin hustru, får Korkkula-Abel, som befinner sig i stugan, det olyckliga infallet att instämma i klandret. "Men plötsligt började Juhanis ögon blängande vidgas och han rusade upp som en fruktansvärd björn". Under scenen, som följer på brödernas upptäckt, att fem av dem eftersträva Männistö-Vendla, utropar Aapo: Jag fasar, Juhani, när jag ser, hur dina' ögon' rulla och hur ditt hår står på ända som borstigt gräs, — — Eero, Göm genast din förfärliga haka. Om den tycker jag synd, för den skakar och darrar som en tiggare.
I den långa julnattsscenen, då Juhanis galenskaper slutligen leda till stugans brand, tecknas hans hetsiga, slagsmålshumör alldeles ypperligt.
Eero. Juhani, varför grinar du och vrider dina ögon som oxen på slaktbänken — — Men se på Juhanis mun och förskräcks! Ah! Om jag skulle sticka en stålplugg mellan tänderna på honom — kratsch! den skulle genast brytas i två bitar.
Jag anför ännu ett brottstycke ur en slagsmålsscen.
Men när de andra just upphörde att slåss, nalkades Juhani med sin man, släpande honom vid kragen och allt emellanåt klämmande honom om strupen. Skrämmande, förfärligt var denna gång äldsta Jukolabröderns utseende. Vreden slungade gnistor ur hans alltid rätt små ögon, som nu, blodsprängda av förbittring, rullade vilt i hans huvud; en frän svett strömmade ner för hans kinder och han fnös och pustade som en stridshingst.
Juhani. Sök min abesbok, sök genast min abesbok! Ser du, jag klämmer dig annars så att träcken flyger ur dig. Sök för Guds skull min abesbok med de röda pärmarna, din jäkel! Ser du, så här ger jag dig, så här!
Toukolakarlen. Slå inte!