Juhani. Abesboken!
Toukolakarlen. Jag slängde ju den dit i busken.
Juhani. Stick den i min näve, riktigt med vacker hand, med lill-hankun, din jäkel! Tror du, att du bara dansar här, din jäkel! Ger du inte, din fan, abesboken med de röda pärmarna i handen på mig?
Toukolakarlen. Du krossar min strupe, min strupe!
Juhani. Abesboken! Gud bevare oss, abesboken!
Toukolakarlen. Här är den, galna karl!
Juhani. Ge den en liten puss! Ja, pussa den vackert.
Toukolakarlen. Va? Pussa?
Juhani. Riktigt nätt. Och gör det för Guds skull, min bror, om det kliar i din rygg och livet är dig kart. Gör det, gör det, annars ropar redan i denna stund ditt blod på hämnd över mitt huvud som den fromma Abels blod förr i tiden.
Till detta rasande lynnes yttringar höra överdrifter i alla tankar, önskningar, planer och förehavanden och i dessa överdrifter, sådana de visa sig i vardagslivet, har man att söka källan till karaktärens humor. Sällan utvecklar Juhani den art av finsk humor, som kännetecknas av en torrolig, flegmatisk skämtsamhet; — ett sådant kynne speglas i klockarns och Aapos repliker. Humorn i Juhanis gestalt är finsk i annan mening. Den hör samman med den finska hetsigheten, röjande på ett egendomligt sätt folklynnets rikedom, men också dess vildhet, dess oförmedlade språng från godhet och ömhet till en obehärskad brutalitet, en orkanliknande framfart, som kulturen ännu icke har prässat in i sådana former vi äro vana att möta i skildringar av mänskliga vredesutbrott.